De båda egna döttrarna är en förklaring till varför renoveringen av bostadshuset med anor i Österänge som Willy Wesström Juhlin själv uttrycker det ”går alldeles för sakta”.
Timmerstugan som i omgångar varit både bostadshus och smedja visar i dag upp ett blandat yttre med både träpanel och puts.
– Vi har bott här sedan 1996. Jag köpte huset av en murarlangare och i hans värld var allt mur och puts, inklusive en modern entré med balkong i 1950-talsstil.
Den yttre renoveringen har tillfälligt gjort halt efter att stilbrottsbalkongen rivits. Den ska ersättas av en tvåvåningsveranda för att ge bättre ytor inne, men som än så länge bara finns i husfars huvud.
Att somligt tar tid och annat får vänta förklaras även av att den mångkunnige musikanten helst göra allt själv. Som i det trivsamma köket, husets hjärta och en provkarta på förnämligt hantverk i genuina skåpdörrar och kilsågat virke både i golv och tak
– Det var bara arbetet med spiskåpan jag lejde bort.
Om förädlingen av egna huset är en smula i pausläge så får andra projekt omsorg och nytta av det goda handlaget med trä och konstruktioner.
– Jag har gjort en hel del i Lövstabruk. Just nu jobbar jag med Barnens bruk inför säsongsstarten. Det är tacksamt och inspirerande, säger han om att se över och göra den spännande miljön redo för årets unga besökare.
I brukets trädgårdsmästeri finns fler exempel på hans snickarkonst.
– Jag har gjort en egen modell av blomstertrappor.
Jobb med trädgårdsinriktning beskriver han som roligast och i en trädgård hör hans drömprojekt hemma, att göra ett eget växthus i trä.
De stunder döttrarna inte kräver uppmärksamhet och verktygen får vila är hans händer i stället gärna sysselsatta med att spela och folkmusik är det stora intresset.
– Rena mytologin att ge sig in i spelmansgubbarnas värld. Fascinerande, sammanfattar han. Särskilt gäller det favoritinstrumentet gammelharpa, ännu mer unikt än modernare nyckelharpan.
– Man förstår inte ens lokalt hur lokalt det är, säger han och pekar ut Strömsberg och Österlövsta socken som världens epicentrum för just gammelharpa.
Från Strömsbergs bruk kom också en av de stora inspirationskällorna. Det var Spel-Oskar, Oskar Larsson, en i nyckelharpskretsar välkänd instrumentbyggare och låtskrivare. Oskar var dessutom släkting till jubilarens styvfar Christer Wesström. Så från Oskar gick intresset för gammelharpa vidare via Christer till Willy.
– Träigare, torrare och surrigare, beskriver han klangen från den mer robust byggda, något tonfattigare gamla harpan vars register inte är fullt kromatiskt.
Eller ännu kortare uttryckt: bättre ljud.
Han funderar över föregångarna på instrumentet, skogshuggarea med grova fingrar och som inte behöver alla toner eftersom de spelade i få tonarter. Därmed inte sagt att färre toner gör spelet lättare, men minst lika kul.
– Roligast är att vara några stycken och spela till dans. Då är det fokus på musiken, inte på det man själv gör som vid en konsert.
Just några stycken tillsammans kan vara det egna gänget Silverbasorkestern, som i perioder av sin karriär med besked visat att gamla harpor och låtar kan få musiken att lyfta.
– Vi har kört country och rock. Någon gång har vi kallats folkmusikens hard core. Det kan ju bli ganska rockigt med gamla bondpolskor, även om det inte alltid är så jättevackert. Och Spel-Oskars låtstil är rock’n'roll, om man lyssnar bortom det som kan låta gnäll, yl och skrammel. Den stilen passar mig.