Susanna föddes i Linköping, men större delen av uppväxten bodde hon i Kjula utanför Eskilstuna. I gymnasiet gick hon barnskötarlinjen, vilket var en av anledningarna till att hon som 20-åring flyttade till Uppsala. För att kunna jobba som barnskötare i Eskilstuna behövde man nämligen även tala finska, något Susanna inte kunde. Men drömmen att få jobba med barn gick inte i kras för det. Under en praktik i gymnasiet fick hon upp ögonen för att läsa till fritidspedagog.
– Jag tyckte det var fantastiskt att få jobba med lite äldre barn, mellan sju och tolv år. Jag har alltid tyckt om barn. På lekis la jag beslag på dockvagnen från det att jag kom tills jag gick!
Efter att sonen Jonas anlänt i mitten av 90-talet började Susanna jobba som fritidspedagog i en förberedelseklass på Kvarngärdesskolan. Här fick hon ta hand om nyanlända elever från Afghanistan. Kanske planterades då det frö som lett till att hon i dag är lärare i svenska som andra språk.
– Barnen hade ett behov av att lära sig språket och jag tyckte det var kul att de utvecklades så snabbt!
Men omskolandet till lärare var inget som hon raskt betade av i skolbänken, utan det blev en lång väg där hon läste när det fanns tid. Men ströläsandet av kurser har hon alltid haft som en hobby och en del av dem har format mer än hennes arbetsliv.
– Jag läste en kurs som hette ”Föräldraarbete”, när jag var ung. Då fick jag upp ögonen för de normer som vi lever efter och det faktum att det inte riktigt funkar så för alla.
Förutom att Susanna gärna skrattar ofta, och med hela ansiktet, så är normkritiken det som framgår mest under UNT:s besök. Framför allt relaterat till skolan och de orättvisa krav som ställs på familjer.
– Man förväntas gå på föräldramöten, hjälpa till med läxor, baka kakor och ställa upp. Men det kan inte alltid alla.
Att få sina egna föreställningar krossade upplevde hon tidigare i år under en resa till Argentina. Som ansvarig för Lärarförbundet Uppsalas internationella grupp åkte hon till Buenos Aires, där förbundet driver ett samarbete om systematiskt arbetsmiljöarbete.
– Jag hade en annan föreställning om hur det fungerade i Latinamerika. Det är väldigt lätt att slå sig för bröstet när man är en del av den vita medelklassen och tror att man är så bra på allting. För mig var det väldigt skönt att se förändringsprocesser pågå även i andra delar av världen.
Förändringen i fråga gällde en skola i ett slumområde som gruppen besökte. Tidigare hade det legat en vapenfabrik i området som läckt ut tungmetaller i marken, vilket hade förgiftat barnen. Lekplatserna som fanns var dessutom täckta av skräp och ohyra.
– Barnen åkte rutschkana ner i soporna. Men en lärare startade ett projekt för att göra något åt situationen och hon lyckades engagera både elever och boende i området. De städade upp och gjorde staket av pet-flaskor så man kunde leka där. Det är den typen av eldsjälar som behövs.
Men det är inte bara i Argentina som det finns eldsjälar. Viljan att vara med och förändra omgivningen märks även av hemma i köket i Valsätra. Efter att ha klarat av ”hundåren” som hon kallar de första femtio, så finns kämparglöden kvar i Susanna. Men hon föredrar att starta förändringsprocesser hos andra.
– Jag tycker om att jobba på gräsrotsnivå om man säger så. Jag kanske får personer att tänka nytt och det blir som en utveckling för dem eller en organisation. Så frön som andra vårdar. Det där lät klyschigt, säger hon och skrattar.
– Jag tycker om att påverka för en bättre värld. Det lät bra!