I tio år har hon drivit turridningsverksamhet i Vamsta och människor från hela länet besöker gården där några av Sveriges bästa islandshästar finns. Nu vill den snart 50-åriga hästskötaren starta terapi, från hästryggen.
Med 16 vuxna islandshästar, skogsbruk och flera ridkurser i veckan har Birgitta Löf ont om fritid. Det är ett slitsamt jobb, men belönande, menar hon.
– Ja, jag känner mig inte yngre än 50 direkt. Jag tycker jag har ont överallt! Men det är värt det när jag möter alla människor på gården och ser hur glada de blir av att sätta sig på hästen, säger hon.
Hästarna har alltid funnits där. I barndomshemmet i Herräng hade hon både hundar och hästar och tävlade regelbundet i olika klasser.
– Det var araber, halvblod, russ, allt möjligt. Men någon stjärna under tävlingar har jag aldrig varit. Det var längesen, nu är det bara islandshästar för hela slanten. Jag vet inte varför, jag har fastnat för dem på något vis.
Elva ston står i en tight klunga och betraktar Birgitta Löf när hon går in i hagen som ligger i en av de bortre delarna av gården i Vamsta. Nyfikenheten tar slutligen över och de kelsjuka djuren kommer fram för att hälsa och ge henne kärlekspuffar i sidorna.
– Islandshästar är precis som andra hästar, de har temperatent och kan skada varandra om någon stör ordningen i flocken. Många tror att de är små skogsmullar som tycker om att springa runt i ring, men i själva verket har de ett stort behov av att få röra sig fritt och i stor grupp, säger hon och klappar hästen Gullan på mulen.
Hästarna i Birgitta Löfs hage tränas regelbundet och deltar bland annat i olika SM-tävlingar. De tävlar i så kallade gångartstävlingar, en typ av dressyr där man lär hästen hantera olika gångstilar som galopp, tölt och pass.
– Det är topphästar jag har, allihop. Det är nog viktigt, att känna att de är av hög klass. Jag jobbar ju ständigt med att få dem att lyda, då vill jag ju att de ska göra det också, säger hon.
Vid halv sju på morgonen går hon upp. Mockar, rider in, tar emot kunder, släpper ut och släpper in.
– Ärligt talat, mitt jobb är fantastiskt. Jag får sätta mig på hästryggen, rida ut i skogen med en massa entusiastiska människor, och kalla det mitt jobb. Jag kan inte klaga.
Även om hästarna alltid har varit ett intresse så är det människor som fått Birgitta Löf att engagera sig både sportsligt och socialt. Under tio år var hon kontaktperson och tog emot ungdomar i sitt dåvarande hem i Alunda.
Ungdomar med problem som droger, familjekomplikationer eller koncentrationssvårigheter kom till henne för att bo, eller bara vistas några timmar.
– Det var jobbigt då och då, många orosfyllda hämtningar under sena nätter och mycket ansvar. Men jag har aldrig ångrat det, det berikade mitt och min familjs liv, säger hon.
Nu hoppas hon att ridning ska bli en ny terapiform och i framtiden vill hon kunna ta emot besökare med sociala eller stressrelaterade besvär.
– Jag har haft många kunder som kommit hit med stressymptom. När de sätter sig på hästryggen är det som bortblåst, du kan inte stressa upp dig när du rider, det går liksom inte. Hjärnkontoret stänger av. Jag hoppas kunna driva den verksamheten vidare på något sätt, säger hon.
Birgitta Löf har gjort sig av med några hästar under åren och vet inte hur länge hon kommer att hålla verksamheten vid liv, men något slut verkar inte finnas inom synhåll än så länge.
– Jag är ganska självständig och behöver inte ha en massa stim omkring mig. Samtidigt vet jag inte vad jag skulle ta mig till utan hästarna och alla kunder. Nej, jag kör på.