Docenten i kvartärgeologi Harald Agrell fyller 65 år och lämnar Sveriges geologiska undersökning, SGU, avdelningen för tematisk geologi. Han har varit Uppsalabo sedan år 1970.
– Och här blir jag, säger han på mild skånska.
År 1950 flyttade familjen till Uppsala, åtta år senare till Danderyd då fadern blev chef för Militärpsykologiska institutet. Men somrarna vid Hanöbukten bidrog till att den unge Harald lade sig till med Kristianstadsbygdens dialekt.
Under militärtjänsten som 20-åring skadade han sig i en skidolycka vid Tärnaby och vårdades på sjukhus i tre månader för lårbensfraktur. Bestående blev ett tre centimeter kortare vänsterben. Vården på lasarettet i Lycksele kritiserades understundom av patienterna. Harald Agrell delade sal med en småbrukare från Dikanäs som på eget initiativ linkande lämnade inrättningen med orden ”Här får en ing’ vård, då kan jä lik’ gärn åk’ hem, där får en ing’ vård heller!”.
– Nu på äldre dagar använder jag en svart kryckkäpp för att kompensera hältan och den halverade muskelstyrkan i vänstra benet. Jag får då nästan alltid sitta på bussen, annars stöter jag tre slag i golvet med käppen.
Harald Agrell disputerade år 1974 och blev fyra år senare docent.
– Jag gav allt i studierna, forskningen och undervisningen de första 15 åren. Det största arbetet var jordartskartan över Gotska Sandön som ju är en slags nordisk söderhavsö. Emellertid saknar jag min bror Wilhelms uthållighet och energi. Han är numera mycket riktigt professor i underrättelseanalys i Lund.
I början på 1990-talet blev en stor del av SGU: s personal övertalig när två stora sparprogram genomfördes. Harald Agrell var en av dem.
– Jag fick en omskolning till miljö- och hälsoskyddsinspektör betald av arbetsgivaren och tjänstgjorde som sådan i Sala och i Heby kommun. Särskilt tiden i västra Uppland var mycket givande för mig personligen och jag fick många goda vänner i bygden.
Ett fruktbärande samarbete var utgivningen av boken om ”tyskepoken” i Molnebo och i Morgongåva med kommunarkivarien Kenth Hansson. Boken, som finansierades med privata medel, kom ut till lucia 1997 och sålde den helgen i fler exemplar än båda kvällstidningarna tillsammans på orten. Överskottet tillföll Västerlövsta hembygdsförening.
I mitten på 1990-talet arbetade Harald Agrell som konsult och kartlade lertillgången för Vittinge tegelbruk på en radie av tre mil från fabriken för transport av rålera på lastbil. Han städade också upp och bilade en juridisk tvist mellan kommunen och invånarna i Kerstinbo om en för byn gemensam kloakanläggning.
– Betalningen fick jag i natura, jag försågs med viltkött i ett par år.
Intresset för den säregna natur- och kulturhistorien i denna del av Uppland skulle ett decennium senare, när Harald Agrell återkommit till SGU, resultera i en modern jordartskarta för Heby kommun.
– Tidigare försök hade stupat på den delvis svåra terrängen, särskilt söder om Huddunge, med flacka tunna jordarter litet hur som helst i skogen.
– Jag och kollegan Henrik Mikko tvingades förenkla. Jag menar att jordartskartan bland annat kan användas för att locka naturturister till kommunen som har särdraget att inte vara hårt exploaterad av människan. Kartan borde därför produceras i en större upplaga med beskrivningar för allmänheten.
Han räknar upp några av sevärdheterna: Ingbo källor vid Östa, Axsjögruvorna vid Morgongåva och Upplandsberget nordväst om Vittinge som identifierades som landskapets högsta punkt, jämnhögt med Uppsala domkyrka.
– På berget borde ett sju, åtta meter högt utsiktstorn byggas. Då ser man i klar väderlek minst fem mil av Uppland.
Han ångrar inte att han blev geolog:
– Nej, jag är nog född till det yrket, började samla sten som 13-åring. Men hade jag fötts 50 år tidigare hade jag förmodligen blivit geograf i stället och slutat som lektor vid något läroverk.