Camilla växte upp på landsbygden i Dalarna, och det präglar henne än i dag, oavsett om det gäller landsbygdsbarns brist på tillgång till kultur eller politikers ointresse för att göra landsbygden attraktiv. Som barn gick hon på gymnastik (kursen lades ner), och ville gärna dansa (inget utbud på nära håll).
– Annars hade jag fortsatt. Jag vill gärna tro att jag hade talang, säger Camilla som i stället började spela fotboll för Näs IF. Först för fyra år sedan kunde hon börja dansa, här i Uppsala.
– Då jag är som mest stressad går jag ut och dansar tills jag inte orkar stå längre: salsa, kizomba och afrobeats.
Camilla var bara 15 när hon flyttade till Karlstad för att gå IB-utbildningen.
– Jag ville bort från Avesta först och främst. Det fanns inget som var intressant för mig där.
Som den självständiga person hon tidigt var fixade hon lägenhet i den värmländska metropolen, och gick en kurs som teatersminkör. Som praktikant ansvarade hon för sminket vid tre teateruppsättningar. Hon himlar med ögonen när hon berättar om de tidiga teatererfarenheterna.
– Jag tyckte skådespelare var extremt egocentriska. Faktiskt svor jag efteråt på att aldrig mer ha med teater att göra, säger Camilla, som är en person som handlar utifrån sin känsla. Därför satsade hon i stället på restaurang och turism, och utbildade sig till internationell bar- och restaurangchef på Gastro Academy, Halmstad.
Hon jobbade sedan på hotell och restauranger i fem år, i Sverige och utomlands, och berättar om vänskapsband knutna på olika platser i världen. Men hon tröttnade till slut, och gick folkhögskolekurs i konst och skapande i Blekinge.
– Där fanns också en teaterlinje, med folk som blev mina bästa vänner. Och så trillade jag dit på teatern igen, säger Camilla skrattande, och berättar om teaterkollektivet de bildade i Ronneby, och uppsättningar de gjorde.
Hon återvände till Avesta 2011 och jobbade en tid på Stora Enso som säljarkontakt med Tyskland och Luxemburg.
– Men efter ett tag började jag klättra på väggarna. Det fanns absolut inget att göra i Avesta, säger Camilla som skaffade jobb på restaurang i Uppsala, där hon bodde hos kompis.
– Restaurangjobb är ett jättebra sätt att komma in i en ny miljö.
Här i stan arbetade hon även som personlig assistent. Det händer än i dag att hon gör ett arbetspass.
– Det är ett jobb som alla borde prova på! Man får en speciell relation och ett annat perspektiv på vad det innebär att vara medmänniska.
2013 producerade hon tillsammans med en vän stadsvandringen ”De mörka åren”, som kretsade kring 1800-talets prostitution.
– Den blev mycket lyckad, med extra föreställningar och specialbokningar. Året efter kom ”Ingen ser en, men jag finns”, som spelades för skolelever.
Projekten ledde till jobb på Gottsunda dans och teater, och kontakt med Fredens hus, där hon arbetar som biträdande verksamhetschef och utställningsansvarig. Vid sidan av jobbet har hon ett konsthantverksföretag.
– Jag mår som allra bäst när jag får jobba med händerna. Enda felet är att det är så tråkigt att jobba ensam, säger Camilla som har keramikateljé här i stan och delar ateljé med sin mamma i familjens sommarparadis och samlingsplats Tyttbo vid Färnebofjärden.
– Vi åker gärna på mässor tillsammans.
Camilla älskar att lära sig saker och läser därför gärna hantverks- eller universitetskurser, för närvarande etnologi.
– Det finns många spännande utbildningar jag skulle vilja hinna med. Jag känner ofta att det är så mycket jag vill hinna göra i livet.