– Djur och natur har varit nära mig hela livet och samhällsengagemanget, säger Elinor Carlbrand.
Hon berättar att hon har fyra får, baggen Axel och tre tackor: Karin, Grållan och Camilla. Alla tackorna är dräktiga och och kan föda när som helst. Hon och hennes man har bott på gården i Jumkil i 35 år och snart fyller Elinor Carlbrand 65 år. Det ser hon mycket fram emot det.
– Jag tycker om att fylla år. Varje år är värt att få fira, säger hon.
När hon gick i grundskolan läste hon en klassuppsättning som hette ”Vittnen berättar” där man levandegjorde historien för skolbarn.
– Det som är så fantastiskt med att få leva länge är att nu är det jag som är ett vittne som får berätta om händelseutvecklingen jag varit med om, bland annat när det gäller kvinnors villkor.
Sommaren 1980 sökte Elinor Carlbrand ett vikariat som sopåkare i Uppsala län. Det var veckorna innan hon skulle börja sin utbildning till agronom med inriktning mark och växt på SLU, Sveriges lantbruksuniversitet. Hon var just hemkommen från en semesterresa till Kina där hon sett kvinnliga sopåkare hämta sopor cyklandes. När hon sedan såg en annons att de sökte sopåkare i Uppsala anmälde hon sig direkt.
– Först fick jag inte jobbet för det fanns ingen dusch för tjejer.
Det hade aldrig funnits en kvinnlig sopåkare i Uppsala län på den tiden. Lösningen blev att hon fick duscha i pingisrummet. Personalchefen på kommunens sophantering ville göra lite reklam och berätta att de hade en kvinnlig sopåkare och bad en UNT journalist följa med och skriva en artikel. Där berättade Elinor Carlbrand om bra arbetstider, bra lön och tekniska hjälpmedel och uppmande fler tjejer att söka ett så bra sommarjobb.
– Efter det slutade killarna att prata med mig. Fackordförande ville inte ha fler kvinnor. Han menade att vi drog ner lönerna och den tekniska utrustningen inte alls var så bra.
Tillsammans med en kille åkte hon runt i Uppsala och samlade in hushållssopor. Hon minns att längs E4 var soptunnorna fulla av porrtidningar då läsarna inte ville slänga dem hemma i sin egen soptunna. Det blev Elinor Carlbrands första starka kontakt med ett konkret jämställdhetsarbete.
Samma år startade hon och ett gäng tjejer en kvinnojour i Uppsala.
– Vi visste att det fanns ett behov av att kunna ringa till någon. Vi fick dela på en telefon med RFHL, Riksföreningen för hjälp åt läkemedelsmissbrukare. Från början fick vi inget stöd, men kommunen betalade telefonräkningen.
Under många år föreläste hon också på Akademiska i Uppsala om kvinnomisshandel.
– Arbetet med kvinnojouren växte och till slut förstod kommunen att vi behövde en lägenhet.
Jämställdhet har alltid intresserat Elinor Carlbrand. Under sin utbildning på SLU började hon studera kvinnliga lantbrukare och deras villkor. Hon växte upp i Norrbotten och bodde granne med Karin, en kvinnlig lantbrukare som ägde fyra fjällkor. För Elinor Carlbrand var en lantbrukare inte nödvändigtvis en man. 1986 gjorde hon ett examensarbete om hur kvinnliga lantbrukares verklighet såg ut.
– Jag frågade dem bland annat vilken teknisk utrustning som var viktigast för dem och fick till svar att det var skördetröskan. Den gav kvinnorna tid att göra annat än att laga mat till männen i skördetid.
Hon menar att utöver arbetet, skulle de serva männen med frukost, lunch och middag.
– Då var också rådet att all inkomst skulle gå till mannen, vilket innebar att man inte betalade in sociala avgifter för kvinnorna. Så blev de sjuka eller skadade fick de inte mer än 8 kronor om dagen.
Sedan 2007 arbetar Elinor Carlbrand som utbildningskoordinator på avdelningen för landsbygdsutveckling på SLU och som biträdande programstudierektor för masterprogrammet och agronomprogrammet Landsbyggdsutveckling.
– Jag älskar mitt jobb. Jag har fantastiska kollegor och det är så roligt med studenter som tror på framtiden och att de kan påverka utvecklingen.