Man kan tycka att 30 år inte är någon ålder och inte så mycket att orda om. Men hur många 50- och 60-åringar har arbetat inom så skiftande yrken som kock, busschaufför och hockeydomare? Det har Emil Aronsson, som snart fyller 30 år.
– Hade någon frågat mig hur det känns att fylla år för några år sedan, när jag fyllde 27 eller 28, då hade jag svarat att det känns som vanligt. Men att fylla 30, det är lite att lämna ungdomen. Och bli vuxen.
Ungdomen, och före den barndomen, tillbringade Emil Aronsson i Björklinge.
Det var också där han kom i kontakt med ishockeyn.
– Jag spelade själv som liten, i SK Iron. Men redan i junioråldern hade jag kommit in på domarbanan, berättar Emil Aronsson och redogör för de olika stegen i domarkarriären, från föreningsdomare till distriktsdomare, regiondomare och uppåt.
– Jag kände att det räckte med att vara distriktsdomare för min del. Då dömer jag från division 4 till och med division 2, och där ligger också alla juniorserier och damserier i division 1 och 2.
Men innan han kom så långt avslutades skoltiden på Ekebygymnasiet i Uppsala, på hotell- och restauranglinjen.
– Jag har ju aldrig haft något vidare matintresse, annat än att jag tyckte att hemkunskap var kul på högstadiet. Men jag ville ha ett arbete där man kunde jobba med händerna, förklarar han sitt gymnasieval.
Han var så angelägen om att få ett jobb på en gång efter studenten att han nappade på ett erbjudande om att jobba på Arlanda.
– Och det var väl det som var fel. Man arbetade vid löpande bandet, det var ungefär som en fabrik.
– Jag ville ju jobba direkt mot gäster, säger Emil Aronsson, som dessutom tyckte att resorna från Björklinge till Arlanda blev väl långa. Så han blev inte långvarig där utan kom till hamburgerkedjan Max.
– ”Där kan jag tänka mig att stanna ett tag” minns jag att jag sade till mamma efter första dagen där. Och jag blev kvar i sju år. Det var arbetsklimatet och arbetskamraterna som gjorde att jag stannade kvar, säger han och berättade att han var en av få som jobbade där som hade egen lunchmat med mig.
– Jag tycker om snabbmat, men det är pommes frites och dipp som man skall akta sig för, så det fick räcka med ett hamburgermål i veckan, konstaterar han.
Han blev så småningom biträdande restaurangchef och erbjöds att bli chef, fast på andra restauranger inom kedjan.
– Jag kände väl att åren gick och jag har alla mina vänner här. Jag var väl lite feg av mig, så jag ville inte ta chansen och flytta till något annat ställe.
I stället såg han en annons om att Gamla Uppsalabuss behövde nya busschaufförer.
– Redan som liten hade jag ett intresse för tunga fordon, och det är väl något som levt kvar. Dessutom tycker jag om att ha folk omkring mig och det har man ju verkligen när man kör buss, säger han förklarande, och lägger till:
– Och det är kul att köra tunga fordon!
Men det var inte bara att börja köra buss, utan först var det uppkörning för busskort och sedan är det yrkeskompetensbevis, YKB, och sedan är det vidareutbildningar hela tiden.
Till detta kommer också det andra yrket, ishockeydomarens.
– Förr dömde jag nästan jämt, men nu försöker jag hinna med ett par matcher i veckan. Sedan har vi ju styrelseuppgifterna i förbundet, som tar sin tid. Vi håller nu på med att åka ut till klubbarna och informerar om vad vi håller på med och tar reda på vad de önskar sig. En rundresa i informationssyfte, alltså, berättar Emil Aronsson.
– Dessutom har vi ett problem med ett minskande antal spelare i distriktet, på både herr- och damsidan. Vi har nog förlorat en hel del spelare till andra sporter, främst innebandyn. Så det gäller att locka nya spelare till sporten, avslutar han.