Pensionärerna nu är inte som de var förr i tiden. Då innebar 65-årsdagen att man upphörde med sitt arbete, började intressera sig för fågellivet i Svandammen samt i värsta fall fick motta en förgylld pendyl som tack för sitt mångåriga arbete.
Nu är det annorlunda. På frågan vad en genomsnittlig nybliven 65-åring har för ambitioner och förhoppningar om framtiden får man ofta svaret att de hoppas kunna ko mma ner till en hundraprocentig tjänstgöringsgrad.
Detta är en ambition som Lars-Olof Naessén, vid 70 års ålder, fortfarande har.
– Det är väl en 40-timmarsvecka jag har. Men det beror på hur man räknar. Om jag sitter i ett möte nere på nationen, är det arbete eller fritid då? filosoferar han.
För att förtydliga sig något säger han vidare:
– Någon fritid i den meningen att jag gör andra saker än tidigare har jag inte fått än. Bland annat har jag en trädgård och ett eget arkiv som jag skulle behöva röja upp i, när jag får tid.
Sedan han 2009 sålde verksamheten i Uppsala Publishing House till Liber har han lämnat förlagsvärlden, och får som en del i överenskommelsen under en treårsperiod därefter inte ägna sig åt ”konkurrerande verksamhet”.
– Det Liber i första hand var intresserat av var ju böckerna om ledarskap, projekt, marknadsföring och så, medan de var mindre intresserade av den Uppsalarelaterade delen av utgivningen. Nu finns det inget förlag för den sortens böcker, säger han beklagande samtidigt som han betonar att han inte har för avsikt att återuppta verksamheten efter ”karantänen”.
Men det finns annat.
– Jag är ju fortfarande delaktig i ett antal företag, är delägare och styrelseordförande i Slottsduvan och Hammarskog. Sedan har jag också mitt eget konsultföretag, har fortfarande en del kurser i allt från föredragningsteknik till ledarskap.
Han berättar vidare att han är styrelseordförande i Uppsala Musikverkstad och är involverad i den fortsatta driften av Pelle Svanslös hus.
– Unn Torell har gjort ett väldigt bra arbete, men nu vill hon lämna över stafettpinnen och det är det jag vill hjälpa till med.
Han är också engagerad i arbetet med mentorskap i Almis regi liksom i Bona Postulata, som varje år delar ut ett pris, i form av kvalificerad utbildning och mentorer, till företag med stark tillväxtpotential.
– Sedan har jag valts till proinspektor på Uplands nation, säger han med berättigad stolthet och nämner bland sina uppgifter där att hjälpa till med att upprätthålla kontakten mellan studentgenerationen och det omgivande samhället.
Det får han också tillfälle till genom sitt uppdrag som styrelseledamot i den vid årsskiftet inrättade Stockholms Dramatiska Högskola, en sammanslagning av Dramatiska institutet och Teaterhögskolan.
Kontakt med den yngre generationen har han också genom sitt stora intresse, jazzmusiken. Han har varit med från begynnelsen i Uppsala University Jazz Orchestra, där han nu slutat men fortfarande gör inhopp, nu senast i stödkonserten för det jordbävningsdrabbade Japan.
– Någon tyckte lite försynt att det kunde vara kul om det inte bara var överliggare som är med, så jag tog mitt ansvar. Men det är väldigt roligt när man får vara med, säger han och tycker att det blir en väldigt bra ”mix” när studenter och lärare, bland annat ett par professorer, kan blandas i de olika sektionerna.
Lars-Olof Naessén spelar också med i Palladium, ”ett litet storband”, som spelar swing, soul och annan dansvänlig musik vid baler och andra festliga sammanhang.
– Sedan är vi ett gäng som brukar jamma en gång i veckan. Det gjorde vi i går, i kväll är det Japankonserten och i morgon är det Palladium, säger han och tidsbestämmer därvid intervjun till tisdag 12 april.
Som om inte detta vore nog är han återfallsbrukare av dragspel.
– Det var det jag började med. Men när jag kom upp i realskolan kändes inte det så häftigt, så då fick det bli sax. Fast Lennart Åberg (svensk jazzmusiker) brukar säga att det är dragspelet som har gjort att det finns så många duktiga jazzmusiker i Sverige, försvarar han dragspelets i jazzsammanhang lite skamfilade rykte.
Dessutom spelar han tennis ett par tre gånger i veckan och spelar fotboll med samma gäng sedan 1963 – året om och utomhus.
– Fast det är inget hårt spel, för rehabiliteringen tar längre tid nu för tiden, avslutar Lars-Olof Naessén.
Det verkar som om den där trädgården får vänta ett tag till.