Taket är rött i hallen hemma hos Tommy Wallin i centrala Uppsala.
– Då blir man lugn, säger han.
Enligt honom är halltaket det första man tittar på när man kommer in i en lägenhet. Målat har han förstås gjort själv, målarmästare som han är. Men nu är det länge sedan han höll i rollern på jobbet. Redan 1978 övergick han till att bli projektledare. Sedan 1999 är han dessutom delägare i franchiseföretaget Sandå måleri i Uppsala, som tidigare hette Kumlins. Jobbet ger mycket energi och trots att han fyller 65 år har han inga planer på att dra sig tillbaka.
Bostaden ligger på översta våningen i ett nybyggt höghus. Den har hög takhöjd, snedtak och fönster i tre vädersträck. Därifrån ser man Domkyrkan, Slottet, Konserthuset, vattentornet och i fjärran den spetsiga tornhättan på Vaksala kyrka.
Tommy Wallin sitter i både styrelsen och fastighetsnämnden i sin bostadsrättsförening.
– Jag har svårt att hålla käften och säger saker som jag tycker är rätt. Och när jag ger mig i kast med något vill jag göra det helhjärtat och inte skrapa på ytan, säger han.
Han kan nog vara obekväm tror han, men konstaterar obekymrat att man inte kan gillas av alla.
Han är också ordförande i herrklubben SGB, en orden så hemlig att han inte ens får avslöja vad förkortningen står för.
Medan han sätter på kaffe ondgör han sig över att regeringen har sänkt rotavdraget. Det blev kännbart för målarfirman och han är övertygad om att staten inte sparar några pengar på det, tvärtom.
Valet av yrke var lätt. Efter nian fick Tommy Wallin sommarjobb som målare på en fabrik i Skyttorp som byggde hus, Wallit. Han upptäckte att måleri var kul.
– Att måla är en frihetskänsla, man bestämmer mycket själv och träffar mycket folk, säger han.
Som 16-åring fick han sedan jobb som springpojke på byggnadsfirman Gottfrid Lindgren i Uppsala.
Tommy Wallin växte upp i Skyttorp norr om Uppsala. Föräldrarna var över 40 när han föddes. Några syskon fick han inte, men desto fler kompisar.
– Eftersom jag var ensambarn blev jag lite bortskämd, men det jobbade jag bort genom att försöka klara mig själv tidigt, säger han.
När båda föräldrarna hade gått bort kändes det tungt.
– Då var det bara jag kvar att axla namnet och framtiden, säger han.
Dessutom skiljde han sig samma år som hans pappa dog, 2001. Och innan året var slut gick även exfruns pappa bort. Det var det jobbigaste året i Tommy Wallins liv.
– Men sedan har det bara gått framåt och 2011 kom första barnbarnet, världens bästa Amanda, säger han och ser glad ut i sitt solbrända ansikte.
Han beklagar att han aldrig fick några egna barn, men när han var 60 år fick han i alla fall barnbarn genom sambon Annelie.
– Jag har alltid varit barnkär och barn tycker om mig, säger han.
Barnbarnen kallar honom för Tompa. De har gett honom ett annat perspektiv på livet. De håller honom ung och pepprar honom med frågor som han måste svara på.
På 1980-talet spelade Tommy Wallin bowling i elitserien. Klubben BK Zenit övade i bowlinghallen som låg i S:t Pergallerian, där Dressman ligger i dag. Bowlar gör han gärna fortfarande, men nu spelar han golf också. Med kompisarna åker han på golfresor och med sambon gör han långresor. I januari var de på Seychellerna och nu smider de planer på en resa till Filippinerna. På kylskåpet sitter det tätt med magneter från alla resor – Aruba, Mexiko, Florida, Spanien.
– Nu får du fem minuter till, säger Tommy Wallin plötsligt.
Ett ekonomimöte med koncernchefen i Stockholm väntar.