25 mars 1999. Natoplanen bombar Kosovo. Över gränsen från Serbien kommer kvinnor och barn gående utan skor i snön. Serbisk polis står och tittar på med laddade vapen. Louise Bermsjö är 27 år och ansvarar för tre flyktingläger för kosovoalbaner i nordöstra Albanien.
– Det här är min första upplevelse av flykten, av vad den gör med människor, människor som du och jag. När man ser det så nära inpå sig griper det tag i en på ett ganska brutalt sätt.
– Vi gjorde ett fantastiskt arbete där. Min övertygelse är att man måste bygga en försoning. Det är så lätt att dras in i allas fruktansvärda upplevelser. Du måste lyssna och vara människa men det betyder inte att du måste ta ställning.
Kanske var det den trygga och fria uppväxten i Ludvika som gjorde Louise till den självständiga individ hon alltid verkar ha varit. Redan som tolvåring gjorde hon sin första resa på egen hand, då till England, på språkresa. När hon hade gått ut sjuan lade hon helt sonika fram en resplan till Frankrike för sina föräldrar. Hennes äldre bror hade bott hos en familj i Biarritz och Louise tog reda på hela resrutten själv, presenterade den för sina föräldrar och de sade ja. Sedan gjorde hon månadslånga resor varje sommar.
Efter gymnasiet flygluffade hon i USA med en kompis, sedan blev det Cannes i ett halvår där hon läste franska och därefter akademiska studier i Uppsala.
– För mig var det självklart att jag skulle åka till Uppsala och plugga, men inget som förväntades av mig. Mamma och pappa var båda gymnasielärare och ett tag funderade jag på att bli lärare själv. Jag läste franska men det var inte alls lika roligt som att bo i Frankrike och läsa där. Så jag tänkte efter vad det var som var roligt i gymnasiet och det var religion och historia, alltså läste jag religionshistoria.
Några intressanta antropologiska texter gjorde att hon började läsa kulturantropologi, sedan blev det studier i afrikanistik, u-landskunskap och freds- och konfliktkunskap. Allt var jättespännande och Louise Bermsjö var helt inriktad på Afrika. En ny magisterutbildning, NOHA, Network on humanitarian assistance, verkade intressant och Louise sökte den. För att komma in krävdes att man hade jobbat i något projekt utomlands så Louise åkte som volontär till nordvästra Zambia där hon jobbade med angolanska flyktingar. Hon kom in på magisterutbildningen och mot slutet av den tyckte hennes huvudlärare att hon skulle söka en tjänst i Albanien. ”Albanien! Jag ska ju till Afrika”, tänkte hon, men sökte i alla fall och fick tjänsten som head of office i nordöstra Albanien. Efter Albanien blev hon program manager för IMC i Mitrovica, Kosovo, och senare country director för samma organisation i Belgrad i Serbien.
– Det var en otroligt spännande tid att vara där. Det här året fick jag se tre kapitel av samma historia: Albanien, Kosovo, Serbien.
Sedan blev det Indonesien i knappt ett år och 2001 var Louise tillbaka i Uppsala och jobbade på Kulturantropologiska institutionen. Det var där hon mötte sin blivande man, Beppe, som var separerad och redan hade två barn, Agnes och Emanuel.
– Vi träffades på Bernard Helanders begravning. Han var lärare i afrikanistik på institutionen och han skulle ha skrattat gott om han hade fått veta att det var han som sammanförde oss! Vi gifte oss 2003 och 2004 föddes Love.
Två år senare fick Louise en tjänst i Georgien för att jobba med demokrati och mänskliga rättigheter för Sida på ambassaden i Tbilisi. Louise, Beppe och Love flyttade ner och bodde där i fyra år. De var bara hemma i ett par månader när Louise födde dottern Ella 2008. Sedan flyttade de ner igen.
– Jag blev otroligt förälskad i Georgien! Dofterna, människorna, så gästvänliga, sångerna, temperamentet, maten och vinet. Tbilisi är otroligt vackert. Många gamla, vackra kyrkor, nedslitna men bevarade gamla hus och miljöer, blandningen av de olika erorna som staden genomgått. Det är någonting så vackert med miljöer som är nedslitna!
Under sommaren 2008 trappades konflikten mellan Georgien och utbrytarrepubliken Sydossetien upp och den 8 augusti bröt kriget ut.
– Det var en konflikt som med diplomati och politisk vilja hade kunnat lösas utan krig. Vissa säger att ”det var bara fem dagars krig”, men dessa dagar fick fruktansvärda konsekvenser för så många människor.
– Thåström sjunger ”Är det verkligen fred vi vill ha, till varje tänkbart pris?” I dag skulle jag svara Ja!