Från Svanö till Fyristorg

En myt som florerar här nere i södra Sverige är att norrlänningar är ett tystlåtet och kargt släkte. I själva verket har de flesta norrlänningar inte så mycket emot att prata, men i motsats till många andra väntar de ofta tills de har något att säga. En sådan norrlänning är Christina Näslund.
Hon är född på Svanö, en förhållandevis stor ö i Ångermanälven, där hennes far var laboratoriechef på sulfitfabriken. Modern var, som det då hette, industrisköterska, men med en del av sin tid vikt för allmänheten - den gamla sortens distriktssköterska. På ön fanns skolgång upp till och med mellanstadiet, därefter blev det till att ta bussen till Kramfors, åtta kilometer därifrån.

Livet på Svanö var inget isolerat öliv - färjan till fastlandet gick en gång i kvarten. Och de omkring 800 invånarna hade bio och annat, något det närliggande Kramfors inte har i dag.
- Nöjesutbudet var bättre på den tiden. Det var skoldans varje lördag, så man fick lära sig dansa, minns Christina Näslund.
En av hennes skolkamrater var hennes blivande sambo.
- Fast han säger att han visste vem jag var innan jag visste vem han var. För han steg på bussen ett par hållplatser före mig, och då ser man ju dem som kliver på, förklarar hon.
När hon var 13 år dog hennes pappa och så småningom fick mamman nytt arbete som industrisköterska på Bofors, varför hon kom att ta studenten på allmän linje, social gren, i Karlskoga.

Hon kom till Uppsala och började studera konsthistoria.
- Det är bra, för då hinner man lära sig Uppsala och hur allt fungerar här, konstaterar hon.
Därefter läste hon sociologi - "som alla läste på den tiden" - följt av statskunskap, ekonomisk historia och psykologi. Dessutom hann hon med att bli såväl sambo som trotskist, jobba extra med vak på Kungsgärdets sjukhus och få sonen Joel.
Så småningom blev hon anställd som hemvårdsassistent och hade ett antal olika vikariat inom landstinget.
- Bland annat var jag linjenämndssekreterare för sjukvårdsutbildningen. Det var jätteroligt Där blev jag till slut fast anställd, nästan mot min vilja. Men så sökte jag en studievägledarutbildning i Stockholm och fick jobb på en gång efter det. På Celsiusskolan var jag i fem år.

Under samma period startade familjen Hambergs fisk i Saluhallen, och Christina jobbade då parallellt på båda jobben.
- Det hände att mina elever tog kölapp där vid fiskdisken och när det blev deras tur så sa de att de hade fått ansökningsblanketter och undrade om jag kunde hjälpa till att fylla i dem! berättar Christina Näslund.
- Eleverna jag hade där har dykt upp här, både som kunder och som personal. Det är ju det som är så roligt, hit kommer alla sorters människor. Mat och dryck skall ju alla ha, lägger hon till.

Hon kände dock att hon behövde mer tid i affären, så när ett nytt samarbetsprojekt mellan länsarbetsnämnden och socialförvaltningen startade för att ge individuellt anpassad utbildning för arbetslösa, så hoppade hon på det. Mellan utbildningsperioderna fick hon på så vis mer ledig tid som kunde ägnas åt affären.
- Så småningom ville kommunen köpa den utbildningen direkt av mig, så jag startade firma, som hette Utbildarna - trots att det bara var jag! Det höll jag på med, parallellt med affären, tills för sex år sedan.
- Så länge som det här har jag inte jobbat med något tidigare. Sju år, säger hon och nickar in mot butiken. Och tillägger:
- Jag har bara haft roliga jobb.

Från Svanö till Fyristorg

Sedan några år tillbaka arbetar Christina Näslund heltid i familjens företag, Hambergs fisk. Men vägen dit har varit slingrig.