I hallen hos Annica Eriksson står väskorna packade, flyget till Tyskland går i eftermiddag.
– Jag måste vattna blommorna innan jag åker, barnen sköter det nog inte medan jag är borta, säger hon och visar årets projekt i växthuset; citronkärnorna som börjat ta fart i lerkrukorna.
Arbetet som systemingenjör på Thermo Fisher Scientific innebär en del resor. 2013 var Annica iväg på en tre månader lång jobbrotation i Freiburg.
– Det var väldigt lärorikt. Så här fem år senare finns samarbetet fortfarande kvar. Jag var där delvis för att bättra på min tyska och att jag talade deras språk gjorde att jag fick en närmare kontakt med kollegerna, även om de fick tala långsammare med mig.
Annica försöker också lära sig japanska genom att hänga på sonen Albins gymnasiestudier i språket.
– Jag gör en del av de läxor han har. Jag har lärt mig tecknen katakana och hiragana, och kan läsa ut dem men förstår inte allt. Min japanska är ändå så pass skaplig att jag har lite nytta av det i jobbet.
På sina jobbresor till Japan köper hon alltid hem en Pikachu, en figur som finns i spelet Pokémon Go, till sonen och på fönsterbrädan i trappen står ett tiotal figurer i olika storlekar och form uppradade.
– Många av dem som spelar Pokémon Go är medelålders. Det är en grej man börjar med tillsammans med barnen och när de ledsnar blir föräldrarna kvar. Så gjorde jag, barnen har slutat men jag blev biten. Det är ett bra sätt att komma ut.
Pokémon Go är Annicas stora intresse och avkoppling.
– Det kan ta ganska lång tid att skicka mig på ärenden ibland, jag har svårt att låta bli att spela om jag ändå ska åka och köpa mjölk. Jag måste säga till mig själv att lägga ner telefonen och att jag inte får spela just i dag, säger hon.
Annica får också utlopp för sin samlarådra i spelet och i avsaknad av verkliga fåglar har hon där ett digitalt substitut.
– Det är väldigt praktiskt eftersom samlandet inte tar någon plats. Och det är kul att kläcka ägg i spelet. Tidigare har vi kläckt fram ankor och vaktlar i äggkläckare och spelet är ett roligt alternativ till att ha dem i verkligheten.
Annica och maken bygger fritidshus på Gotland och eftersom de tillbringar sommarsemestern där finns inte längre möjligheten att ha fåglar hemma i Årsta.
Huset bygger Annica och maken Bo på en tomt de köpt av Bos släktingar där hans mamma är född. De bygger det själva från grunden, men tog in hjälp för att lägga avloppsrör och dränering samt själva gjutningen av plattorna. Garaget är snart klart och fick agera övningsbygge inför bostadshuset.
– I år siktar vi på att bli klara med puts, dörrar och fönster, men sen kommer vi kanske längre. Det brukar bli så. Jag vet om att jag är tidsoptimist, så jag tänker att det är bäst att inte sätta ambitionsnivån för högt. Jag och Bo är ett bra team, trots att vi är väldigt olika. Han tänker ut allt och är effektiv, jag ser till att materialet finns på plats och i tid.
Att barnen börjar bli stora tycker Annica känns bra.
– Det är ju det som är meningen. Det är kul att se dem bli självständiga, gå ut skolan och hitta jobb. Vid 40 var det full fart hela tiden. Nu har logistiken minskat och barnen tar ansvar för sig själva på ett helt annat sätt. Och jag får lite mer tid för mig själv, säger hon.