– Jag minns inget av tiden där, vi flyttade ideligen. Då, vid mitten av 1960-talet, var det lättare att få jobb än att få bostad, så vi flyttade till första ställe där vi fick bostad. Det blev Borås.
Strax efter att de kom dit, skildes föräldrarna. Pappan, som i Ungern gått en gymnasieingenjörsutbildning inriktad på skor, gick en Hermodskurs och läste in en svensk ingenjörsexamen. Mamman arbetade på restaurang.
– Det resulterade i att pappa blev söndagspappa och vi fick aldrig de där djupa samtalen – om hur det var i Budapest under kriget och vad som egentligen hände hans pappa.
Ilona Szatmári Waldau berättar att man först bara visste att hennes farfar försvunnit men att det sades att han fängslats när han hjälpte en jude. Först för ett par år sedan fick hon reda på att han förts till koncentrationslägret Mauthausen, där han stod i dödsboken.
I Borås gick hon i skola och gick en tvåårig social linje på gymnasiet, där hon emellertid på grund av sin punkiga klädstil blev lite av en främmande fågel.
– I Uppsala kände jag mig hemma på ett annat sätt, stan var mycket mer välkomnande. I Borås kände jag mig ofta utstirrad, berättar Ilona Szatmári Waldau.
Tanken var att här läsa lite historia, mest för att komma bort från Borås.
Hon hade först planer på att efter ett tag åka tillbaka till hemstaden, och återgå till att jobba som sjukvårdsbiträde.
– Men då visste jag ju inte hur jag skulle trivas här. Jag gick med i Västgöta nation, och det kanske inte var den mest lämpade nationen med min framtoning. Jag läste historia till C-nivå, konsthistoria, svenska och engelska. Försökte läsa estetik, parallellt med historia och politiskt engagemang.
– Samtidigt jobbade jag på att bli en bra bodybuilder. Jag hade börjat med det i Borås och utvecklat det i Uppsala. Men sedan tog gymkortet slut och jag hade inte råd att köpa nytt. Men den hudsjukdom jag har, vitiligo, skulle kanske ha gjort en tävlingskarriär omöjlig, säger hon och ser inte alltför förkrossad ut.
Kroppsbyggandet var inte det första hon börjat med i Borås, där hade hon också haft sommar- och helgjobb på de lokala tidningarna. Där fick hon hoppa mellan så ovanliga kombinationer som korrekturläsare och telefonmottagare eller några somrar på Borås Tidning med den kombinerade tjänsten som familjeredaktör, arkivarie och telefonmottagare.
Det var därför naturligt att hon här i Uppsala sökte och fick ett sommarvikariat på Svenska Dagbladet.
– Men samma dag jag skrivit på kontraktet ringde korrekturchefen Åke Ljusterdal på UNT och erbjöd sommarjobb, så jag sade upp mig direkt, utan att ha arbetat en dag på SvD!
På UNT:s korr var hon sedan inhoppare i flera år, med avbrott för utlasning, journalistvikariernas speciella gissel. Samtidigt med det och universitetsstudier gick hon dessutom Poppius journalistskola.
Politiskt intresserad hade hon varit sedan i grundskolan och tvekade i början mellan Socialdemokraterna och VPK, så hon frågade en socialdemokratisk lärare till råds.
– Min lärare sade att i så fall skulle jag välja det mindre partiet, för där skulle jag bättre kunna påverka i den riktning jag ville.
I Uppsala var hon aktiv inom kårpolitiken, var vice kårordförande, och fick som en följd av det 1991 ett erbjudande om jobb på Centrala studienämnden, CSN, där hon var kvar i sju år tills hon erbjöds att bli borgarrådssekreterare i Stockholm.
Hon satt vid den tiden i Luthagens kommundelsnämnd och 1998 kandiderade hon till kommunfullmäktige samtidigt som hon fortsatte med jobbet i Stockholm.
– Så då jobbade jag med politik på både dagtid och kvällstid, berättar hon.
– När sedan Britt Löfgren skulle avgå, så pratade hon med mig, som första person i partiet, och ville att jag skulle efterträda henne. Det här har jag nog inte berättat för någon förut, tänker Ilona Szatmári Waldau högt.
– Att vara politiker är både ett jobb och inte ett jobb. Den del av politikeruppdraget som är en fritidssysselsättning blir då bara en förlängning av arbetsdagen, säger hon och ger inget intryck av att än på länge ha fått nog av politiken.