Henrik Westerlunds liv har präglats av tvära kast och lagom till 80-årsdagen summerar han sina sorger och glädjeämnen. Hunden Nappe har han testamenterat till sönerna för, som han säger, ”tjugo år till tänker jag nog inte vara med”. Men än finns det tid för nya idéer och planer. Som till exempel att fira födelsedagen till sjöss.
– Det var min sons förslag att fira med hela familjen på kryssning. Han tyckte att det var lika bra att berätta för mig om idén så att jag inte skulle ordna en massa andra planer. Han förstod väl att jag är lite livlig och kanske helt plötsligt hade fått för mig att dra till Kanarieöarna! säger Henrik Westerlund och skrattar.
Den nystrukna skjortan och slipsen till trots är det en liten pojke som tittar fram när han beskriver barndomens alla hyss och utskällningarna som följde.
Doktorn har sagt till honom att försöka ta det lite lugnt för hjärtats skull, men varningarna struntar han i och studsar upp ur fåtöljen för att demonstrera barnets lekar med slangbellor och gamla cykelhjul.
Henrik Westerlund föddes i finska Åbo och beskriver uppväxten i varma ordalag. Men 1939 fick Henrik annat att tänka på än hur man bäst skrämde grannflickorna på mörka kvällar.
– Två veckor efter terminens början sa fröken att nu var skolan slut.
Åbo blev sönderbombat och allt brann. Det enda som syntes var de hundratals skorstenar som stack upp, ensamma, så långt man kunde se, berättar Henrik Westerlund.
– Jag sattes på ett tåg mot Haparanda med en lapp om halsen. Flera gånger tvingades tåget stanna på grund av bombningarna. Vi passerade Kemi, Uleåborg, ja överallt hördes bomberna. Egentligen skulle flickorna och pojkarna sova i olika vagnar men jag bara grät och grät. Så till slut hämtade lottorna mig och lät mig sova hos min syster.
Henrik Westerlund är märkbart rörd när han berättar men så ändras plötsligt tonen.
– I Haparanda skulle vi byta till ett svenskt tåg. Lottorna hade dukat upp ett stort bord med ostmackor och varm choklad. Och prickig korv! säger Henrik Westerlund med eftertryck och låter mig förstå hur storslaget detta första minne av Sverige var för en åttaåring.
Efter avlusning och sprutstick hamnade Henrik på en gård i Dalarna där han fick lära sig drängsysslor. Efter kriget återvände han till Finland.
– Jag fick jobb som hotellärling på Åbos finaste hotell, säger Henrik Westerlund och kan inte låta bli att berätta om hedersuppdraget när franska skönhetsmissen Jacqueline Donny besökte hotellet.
– Jag knackade på för att överlämna ett brev. Hon var halvnaken och höll på att bli sminkad. Åh, för mig var det en högtid! Jag skulle förresten säkert varit hotellportier än i dag om jag inte lyssnat på min kompis som också var lärling. ”Vi ska väl inte vara några hotelljobbare”, sa han. Så det blev bestämt att vi skulle försöka mönstra på en båt.
Det var så Henrik Westerlund återigen fördes till Sverige och Stockholm där han fann kärleken i landsmaninnan Eevi. I fyrtiofem år har de varit gifta. Eevi kan alla makens historier utantill, fyller i samtalet och himlar med ögonen när hon tycker att Henrik ska lugna ner sig.
Henrik Westerlund är lite bekymrad när jag går. Han har tillräckligt med historier för att skriva en biografi och har inte hunnit berätta allt. Kaféet då? Dansen med ministern Maria Larsson? Och festfixarrollen i äldreboendets förtroenderåd?
– Jag åker visserligen på kryssning men är det någon som skulle vilja fira på själva födelsedagen så ska vi nog kunna ställa till med lite festligheter ändå.
Henrik Westerlund är en upptagen åttioåring.