Från Indien till LO-borgen

Att Birgitta Ekman ansvarar för Livets Ords gratistidning Missionsmagazinet kanske inte är så konstigt, inte bara med tanke på att hon är gift med Ulf Ekman utan främst med tanke på att hennes föräldrar var missionärer och att hon är född i nordöstra Indien, som nummer tre i en barnaskara på fem.
Denna bakgrund är också viktig för hennes engagemang i insamlingsfonden Indian Children, som stöder skolutbildning, hälsovård och handikappvård, det senare mycket beroende på polion, som ännu skördar många offer i Indien.
- Indian Children ger också mikrolån till unga flickor, så att de till exempel kan skaffa en symaskin och på det sättet stå på egna ben. En get till en familj kan vara en annan anledning till ett sådant lån, säger Birgitta Ekman i sitt rum i Livets Ords stora byggnadskomplex i Fyrislund - eller "LO-borgen", som hon själv med viss förtjusning kallar anläggningen.

Sin indiska uppväxt har hon också skildrat i några barnböcker, där den första, Flickan som inte ville börja skolan, skildrar den fullt begripliga oro hon som sexåring kände när hon skulle börja i en internatskola i andra änden av den väldiga indiska halvön.
Så småningom kom hon till Sverige och via Oskarshamn och Norrköping slutligen till Uppsala 1962.
- Jag kände mig fortfarande som en främling i Sverige då, så stödet från min klasslärare kändes väldigt viktigt, minns hon.
Studenten tog hon på Fjellstedtska skolan.
- Min klass var den första som hade kvinnliga elever, berättar hon och kommer särskilt ihåg luciafirandet tillsammans med Magdeburgs elever på Fyrisåns is, mittemellan de båda skolorna.

Hon och Ulf, då ännu teologie studerande, träffades 1976 - och gifte sig samma år. Sedan har av naturliga skäl de fyra sönerna och arbetet på Livets Ord fyllt det mesta av hennes tid.
- Jag har engagerat mig mycket i församlingsgården Ribbingebäck. Det var tidigare ett vårdhem som Stockholms Stadsmission drev. Nu används det till barnläger och retreater, främst sommartid.
- Israel är ett annat intresse, eftersom Ulf och jag bodde där 1992-95. Det var en ganska otäck tid, med många bussbomber. När vi körde bil i Jerusalem ville vi inte gärna ligga bakom eller bredvid en buss. Risken för att det skulle smälla fanns hela tiden i bakhuvudet, säger Birgitta Ekman.
- Vi kände att vi ville bo utanför Uppsala en tid, förklarar hon flytten till Jerusalem.

- Det var inte så att vi ville fly staden, för det hade ju börjat vända då. Tidigare hade det varit ganska jobbigt med all misstron mot Livets Ord. För mig kändes det särskilt konstigt att stämplas som en sekt, eftersom min pappa och därigenom familjen alltid varit så ekumeniskt inriktad. För vem vill tillhöra en sekt? frågar hon retoriskt.
- Men det där har ju vänt, och nu på söndag kommer till exempel en pastor från pingstförsamlingen hit och predikar. Mycket är nog tack vare Göran Skyttes tv-program, funderar hon vidare.

Födelsedagsfirandet har delvis redan skett.
- Ja, jag firades här i kyrkan i söndags, mitt i gudstjänsten, med tårtkalas för säkert 2 000 personer. Det var en riktig överraskning, säger hon med ett stort leende.
- Så skall vi fira på den riktiga söndagen också, med en indisk middag, med mina föräldrar och mina syskon och deras familjer. Men dessförinnan reser Ulf och jag till Medelhavet i drygt en vecka, säger Birgitta Ekman.

Från Indien till LO-borgen

Birgitta Ekman är intresserad av frågor rörande Indien, landet hon föddes i och där hennes föräldrar var missionärer.