Egentligen ville inte Charlotte Z Möller bli sjuksköterska. Men livet tar inte alltid den väg man tänkt sig. Sjuksköterska blev hon, specialiserad inom akutsjukvård, intensivvård samt folkhälsa, och hon ångrar det inte en enda sekund.
– När jag blickar tillbaka ser jag vilken bra grundutbildning det var att stå på, att växa ifrån, säger Charlotte.
Vägen dit var dock allt annat än rak. Från att tidigt ha flyttat hemifrån började Charlotte arbeta som reseledare som tog henne till bland annat Cypern.
– Där fick jag ta hand om de äldre. De behövde tillsyn under sina långtidsvistelser, vilket jag fick ansvara för. Det är mycket möjligt att det var då mitt vårdintresse väcktes till liv, berättar Charlotte.
Efter några år på resande fot tog hon sig till Uppsala för att studera. Det ledde till jobb som sjuksköterska, vilket var roligt, men slitsamt.
– Livet tar nya vändningar. Med tiden började jag förstå att sjukvård inte bara handlar om patienter, utan även om utbildning, kommunikation och utveckling.
2002 slutade Charlotte arbeta kliniskt och inledde 2008 i stället ett nationellt projekt vid Donationsrådet med syfte att öka antal organtransplantationer i Sverige. Hon blev även Sveriges representant i donations- och transplantationsfrågor för EU-kommissionens räkning.
– Jag är otroligt stolt över vad vi lyckades åstadkomma. Köerna för donation av organ och vävnader har varit för långa. De är fortfarande långa, men projektet var framgångsrikt och resulterade i att fler transplantationer äger rum idag.
Jobbet var intensivt. Längtan efter att börja jobba med patienter tog sakta men säkert över. 2013 startade Charlotte tillsammans med 15 medarbetare Centrumkliniken i centrala Uppsala. Idag är hon verksamhetschef för kliniken med primärvård, gynekologi och ögonspecialister.
– Vi är Uppsalas snabbast växande vårdinrättning med 7 300 patienter och ett 40-tal medarbetare. Det är en stor förmån att få se dem växa och utvecklas i sina jobb. En organisation är inte bättre än de personer som finns i den. Vi kan inte göra alla nöjda, men vi kan visa vägen vidare. Om vi inte kan bota kan vi lindra, om vi inte kan lindra kan vi trösta. Att visa att man ser varandra är viktigt.
Idag är Uppsala hemma. Tjusningen med den uppländska slätten har dock växt fram sakta. Charlotte jämför naturen med Ångermanlands, då hon växte upp i landskapets lilla ort Helgum som ligger utanför Sollefteå.
– Familjens stuga i Ångermanland på Höga Kusten fungerar som ett andningshål för mig. Stillheten ger mig inspiration. De gröna tallarna, det blå havet och den röda graniten.
Är 50 är det nya 40? Absolut tycker Charlotte. Under de senaste tio åren har massor hänt, vem vet vad de kommande tio åren för med sig? Lära sig segla står på agendan. Där kan säkert den nya kärleken bidra med kunskap, en person som skapar ett förtjust leende över Charlottes läppar.
– När man är två blir plötsligt allt mycket rikare.
Under hela sitt liv har hon känt vikten av att reflektera över vad man har, i stället för vad man inte har. Charlottes barn är en stor del av hennes liv, men hon poängtera att man inte äger sina barn.
– Alla har stort ansvar över sitt liv. Ibland trampar man på egna minor, det har även jag gjort. Men som mamma kan man hjälpa sina barn att ta den rätta vägen.
I framtiden tänker Charlotte fortsätta att ta hand om sig själv, utveckla kärleken och känna mening med och för de sina. Livet är ett stort äventyr, i vilket det lilla betyder mycket.