När Kerstin Olsson var sex år gammal kom hon och familjen tillbaka till Sverige efter flera år i Burundi.
– Jag älskade lekis och lekte som en galning hela det första året, säger Kerstin Olsson och skrattar gott.
Hon berättar om hur det var att flytta till Stockholm från landet i Afrikas hjärta, och om hur det var att komma tillbaka till Afrika igen som vuxen tillsammans med sin man, Enar.
– Dofterna kände jag igen, språkmelodier, enskilda hus jag måste ha sett som barn. Det är fortfarande en fantastisk känsla att komma till Afrika, som att komma hem trots att jag var så liten när jag levde där.
Resan till Afrika gjorde Kerstin och Enar efter en termins studier vid en bibelskola i England. De träffades när de var volontärer under en av pingströrelsens Europakampanjer till Skottland. Då var de båda studenter vid lärarhögskolan i Jönköping, men hade inte träffats där innan volontärresan.
Tillhörigheten i pingstkyrkan går som en röd tråd i Kerstin Olssons livsberättelse. Hennes föräldrar var missionärer i Burundi när hon föddes och engagemanget i kyrkan var fortsatt stark när familjen återvände till Sverige.
– Efter lekis hade jag fem bra år i skolan i Aspudden, sedan flyttade vi till Motala. Det första året där blev jag mobbad. Allt var fel med mig, jag var från Stockholm, hade fel dialekt, hade bott i Afrika, pappa var direktör vid en spadfabrik, vi hörde till pingstförsamlingen ... det sista anmärkte till och med en lärare på. Men året efter bytte jag skola, och där accepterades jag. Vi blev kvar i Motala och jag tog studenten där.
Nyligen var det återträff för gymnasieklassen.
– Vilka är de där gubbarna och tanterna? tänker man först, innan man börjar känna igen sina gamla klasskamrater bakom rynkor och gråa hår, säger Kerstin Olsson och skrattar gott.
Decennierna däremellan har varit växlingsrika för henne. Hon gick ut lärarhögskolan, gifte sig med Enar, och de reste mycket samtidigt som de arbetade som lärare.
1978 hamnade de i Stockholm, Enar vidareutbildade sig på universitetet, Kerstin fick jobb:
– Jag lämnade upp några artiklar jag skrivit till barn- och ungdomsredaktionen på pingstförsamlingarnas förlagshus på Stora Essingen och fick frågan om jag ville arbeta där, och kunde jag börja dagen efter? Det kunde jag, och jag blev kvar i 15 år.
Kerstin beskriver det som en jätterolig tid då hon lärde sig oerhört mycket om förlagsverksamhet. De kunskaperna ledde åter till Afrika och Tanzania då hon för pingstkyrkans räkning åkte dit med familjen som hunnit utökas med döttrarna Narola, Marlene och Beatrice.
Tre år blev det i Tanzania innan färden gick tillbaka till Sverige, lärarjobb och påbörjade studier i teologi för Kerstins del. 2001 flyttade familjen till Enköping. Efter ett knappt år på den nu nedlagda Kristinaskolan, en fristående liten skola på kristen grund, blev Kerstin verksamhetsledare vid Kristna synskadades förening Syskonbandet i Stockholm, där hon var kvar till 2010.
– Då kände jag att jag måste lägga min tid på att bli klar med min pastorsutbildning. Nu är c-uppsatsen om hur några verser ur Första Mosebokens femtonde kapitel kan tolkas godkänd.
Kerstin och familjen firade hennes teologie kandidatexamen på Örebro teologiska högskola för en dryg vecka sedan.
– Nu ligger framtiden öppen, men jag hoppas Gud placerar mig där jag kan vara till välsignelse för andra människor, säger hon och ler stort, med en tillförsikt inför framtiden som många skulle avundas henne.