Vi träffas i hennes och makens ateljé i Ekeby bruk. En laddning tyskt specialglas har just kommit och ska baxas in i lokalerna. Där flödar solen in och gör full rättvisa åt parets glasskulpturer.
– Vi bodde i Högboda i 26 år, och återvände för två år sedan. Det känns livsförhöjande, som att komma tillbaks till ett socialt liv, med vår stora vänkrets och barn och barnbarn, för att inte tala om musik, bio och bibliotek!
Karin är född i Matfors i Medelpad, där föräldrarna jobbade på Matfors yllefabrik, pappa som kamrer, mamma som expedit. Själv har Karin kvar små dockfiltar från den tiden. Familjen flyttade mycket; Karin bodde på sju olika platser från det att hon var åtta år tills hon blev 16 år, och de flyttade till Uppsala.
– De många flyttarna var nyttiga för att öva upp social talang och kompetens, säger Karin, som berättar att det första hon gjorde när hon kom till stan 1966 var att gå till Nybron – då en viktig mötesplats för Uppsalas unga.
– Jag gick fram till folk i min egen ålder och sa: ”Hej! Jag är ny här.” Jag hade en viss kaxighet som person, säger hon och skrattar.
Redan som barn tyckte Karin om att skapa, och ritade mycket och gärna. Hon gillade djur och ville bli veterinär, och hon lekte oftast med grabbar. Här i stan utbilade hon sig till textillärare.
– Jag lärde mig otroligt mycket, men eftersom jag var kreativ själv hade jag lite svårt att inordna mig. Jag var ju van att skapa egna mönster, säger Karin som också gick kurser i bland annat keramik och vävning vid olika folkhögskolor. Hon tillbringade ett år i Indien med en vän, liftade i Europa, och reste till Afghanistan, där hon såg de numera bortsprängda Buddastatyerna.
Hon återvände till Uppsala 1978, och startade tillsammans med Kim Stenlund ”Kim och Kanin”.
– Vi sydde och tryckte tyger. Det blev ekonomiskt ohållbart i längden, så i stället startade vi 1980 konsthantverkskooperativet Öster om ån, med 18 andra konsthantverkare, säger Karin, som också var medlem i Häxkraft, ett kvinnligt ateljékooperativ, just här i Ekebybruk.
– Jag har en gammal historia här.
Maken Håkan träffade hon på V-dalas pub 1979, en fritidspedagog som gillade att göra tygtryck.
– Redan efter kort tid gjorde vi väldigt mycket saker tillsammans. Kreativiteten och musiken förenade oss. Vi gillar fortfarande att hålla oss uppdaterade på aktuell musik. Just nu spelar vi gärna Sufjan Stevens.
1986 lämnade de Uppsala och bosatte sig i en gammal prästgård i Högboda i Värmland.
– Perfekt läge, nära Oslo, Göteborg och Stockholm, säger Karin som i slutet av 90-talet började arbeta med glas, ett material som fortsätter att fascinera:
– Ju mer man lär sig, ju mer finns det att lära sig.
En dag kom en kvinna in i ateljén i Högboda och köpte en liten glasskulptur. Det visade sig vara Maud Edgren Schori, hustru till dåvarande FN-ambassadören Pierre Schori. Och precis som i en saga fick de sedan 2001 en inbjudan att ställa ut sin konst i FN:s residensgalleri i New York.
– Vi antog utmaningen. Lådan med våra glasskulpturer försvann någonstans på vägen dit, men återfanns lyckligtvis.
Det var då de träffade och lärde känna den excentriske konstnären Jeff Coons. Den utställningen ledde till fler USA-utställningar, i Chicago och Seattle. I dag finns parets konst representerade på flera ledande gallerier i Europa.
På senare tid har Karin arbetat med offentliga utsmyckningar tillsammans med maken, bland annat Karlstads stadsträdgård, Palliativt centrum i Uppsala, Uppsala kommuns vård och omsorgsenhet på Hästen som nyligen invigts. Just nu arbetar paret på multimediaprojektet BagatelleR som invigs i Å-huset 25 april.
– Och så förbereder vi oss inför en utställning i Holland, med enbart glaskonstnärer. Det ska bli kul och inspirerande!