Dagens jubilar, Lina Hedman, har hunnit uppleva mycket under sina 30 levnadsår, både av sorg- och glädjeämnen. Dessutom en massa flyttar.
Hon föddes i Bjursås i Dalarna. Där bodde hon fram till dess det var dags att börja på gymnasiet. Valet föll på Bolandsskolan i Uppsala och ett program där man kunde läsa om mode och scenkläder. Ett intresse hon haft ända sedan hon var barn.
Hon tog studenten år 2000 och fick då rådet av en av sina lärare att fortsätta att utveckla sitt specialintresse för textil och design på en folkhögskola. Ett råd som hon tog till sig. Valet föll på Bäckedals folkhögskola i Sveg i Jämtland. Temat för utbildningen hon valde var Trådens möjligheter och fokuserade på historiskt hantverk från råvara till färdig produkt.
– Vi fick prova på det mesta. Klippa får, tova ull, bereda lin, spinna och färga garn, väva, sy för hand och tillverka våra egna redskap. Stickning räknades som en lite för ny teknik för att ingå i läroplanen. Däremot fick vi lära oss nålbindning och olika tekniker för att väva och fläta band.
I en annan klass på folkhögskolan gick en viss David som läste kursen Människa, natur och teknik. Det sa klick som det heter och allt sedan dess har de två varit ett sammansvetsat team.
Efter året på folkhögskolan bestämde hon sig för att fortsätta att utveckla sitt textila intresse på en tvåårig hemslöjdsutbildning på Sätergläntan, Hemslöjdens gård, i Insjön i Dalarna. Flytt igen alltså.
Det var under åren där hon kom fram till att hon skulle byta spår och utbilda sig till arkivarie. Hon ville jobba med gamla dokument och hade så länge hon kunde minnas varit intresserad av böcker och historia.
Nu gick flytten norrut, till Umeå, där hon tog en kandidatexamen i etnologi, historia och idéhistoria vid Umeå universitet. David hängde med och utbildade sig tandtekniker.
Det blev han som fick jobb först. Så nästa flytt blev det hon som hängde med. Den här gången gick flyttlasset söderut, mot Kalmar. Men på vägen dit bodde de några månader i Davids hemstad Falköping där de gifte sig i hans mammas trädgård i juni 2008.
Deras första barn, dottern Alice, föddes 17 veckor för tidigt på Universitetssjukhuset i Linköping. Hon levde bara fyra timmar. Ett år senare föddes tvillingpojkarna Eskil och Max i Kalmar. Även de kom för tidigt och klarade sig inte heller. Barnen ligger begravda på Uppsala gamla kyrkogård. David och hon besöker ofta graven.
– Sorgen går aldrig över, men man lär sig leva med den.
Det var för ett år sedan de flyttade till Uppsala. För hennes del var det tillbaka. Och nu är det slut på flyttandet hoppas hon.
– Jag vill alltid bo här. Uppsala känns som hemma.
Innan vi skiljs åt berättar hon att de väntar barn igen. Nu skall hon genomgå ett ingrepp, ett så kallat cerklage, för att stabilisera livmodershalsen i syfte att ge ökade möjligheter för henne att behålla barnet. Den här gången hoppas de att det kommer att gå bra.
Både hon och David har bestämt sig för att vara öppna med det de gått igenom. För dem känns det rätt. Engagemanget i Spädbarnsfonden i Uppsala ger också stöd.