Första flygningen var den bästa

Redan som liten pojke på 1930-talet ville Nils Benker bli flygare. I dag kan han se tillbaka på en spännande livskarriär. Sedan han flyttade till Uppsala gläds han över att ha återfått kontakten med flygarkamrater från F 16-tiden.
Vi träffas i hans lägenhet, det renoverade gamla S:t Eriks hotell. Nils Benker är konstintresserad. På väggarna hänger en Bengt Lindström i vitt, och en vargmålning av konstnären
Jonas Nilsson.
- Jag odlar lite egna intressen, och lyssnar mycket på musik, särskilt klassiskt och jazz. Fast jag varvar gärna med Rat Pack, säger Nils Benker och talar sedan kärleksfullt om en speciell inspelning med Ella Fitzgerald och
Philadelphia Symphony Orchestra.

Musikintresset är av gammalt datum; som elvaåring hörde han Jussi Björling sjunga i Furuviksparken 1939.
- Min mamma, som tidigt blev lämnad ensam med mig och mina syskon, arbetade där ibland, säger Nils Benker som beskriver sin barndom som lycklig och full av flygardrömmar. Han gick läroverket i Gävle med sikte på att bli flygare.
Men inskrivningsofficeren hävdade att Nils Benker hade en synnedsättning. Så det blev intendenturen i stället.
- Där fick jag sitta och skriva maskin för fröken Andersson, säger Nils Benker, och spretar med fingrarna.
Misstaget rättades till, och han blev officersaspirant. Som ung officer fick han bland annat lära sig att hans tal skulle vara korrekt, "rent och utan svordomar".

Det har gått ett halvsekel sedan första flygningen, men han glömmer den aldrig.
- Det var livets största ögonblick. När jag slog av huvudtändningen blev det alldeles tyst. Jag var uppe bland molnen, ensam, utan lärare och dubbelkommando.
Nils Benker var aktiv och framgångsrik flygfemkampare på 50-talet. I hans tambur hänger ett minne från den tiden, ett gevär han fått motta ur prins Bertils hand. Under den här perioden viskades det i stadsdelen Svartbäcken om den stilige unge flygare som uppvaktade en viss Hillevi Rombin som bodde där, och senare blev Miss Universum.
Med minne för namn och sinne för detaljer berättar Nils Benker om dramatiska eskaderflygningar, kärva officerare och trilskande katapultstolar. Påfallande ofta slutar historierna i moll.
- Det var många flyghaverier på 50-talet. Var tredje pilot körde ihjäl sig på den tiden. Det kom nya plan, och säkerhetsutrustningen utvecklades först efter själva planet, säger Nils Benker. Fler gånger än han orkar tänka på har han varit med om att begrava kamrater, unga män som förolyckats i samband med haverier.

Efter tiden i flygvapnet kom Nils Benker till SAS.
Efter linjetjänst fick han förtroendet att testflyga och kontrollera trafikflygplan hos tillverkare i Frankrike (Caravelle), USA (Boeing) och Frankrike (Airbus).
Därefter anställdes han vid Statens haverikommission, och utredde många flyghaverier. Han var huvudutredare vid SAS-kraschen i Gottröra 27 december 1991.
- Det som hände var fullkomligt mirakulöst. Efter 52 sekunders flygning var planet 1 000 meter upp i luften ovanför Lunda kyrka. Vänstermotorn brann och högermotorn var utslagen. Det var inte fråga om någon nödlandning - en stor skrotbit utan vingar råkade hamna på rätt köl.

En märklig sifferkombination i hans liv anknyter till Gottröra. Olyckan inträffade kl 7.51 Greenwichtid, en bil med registreringsskylten MCD 751 fanns i området, planet hade nr 751, för övrigt med beteckningen JUL 91 (kraschen inträffade 27 december 1991). 751 är också hans medlemsnummer i Drottningholms golfklubb.

Första flygningen var den bästa

Musikintresset är det, som vid sidan av flygningen, intresserat Nils Benker.