Om man får höra att ett blivande intervjuobjekt har renoverat en gammal A-Ford så tror man gärna att det är det man kommer att tala om under en stor del av samtalet. Men det är nu det som är det roliga med det här jobbet att det under intervjuerna ofta dyker upp helt andra sidor som leder åt en massa olika håll.
En sådan människa är Roland Löfling. Han föddes i Gamla Uppsala, där pappan var åkare och chaufför.
– På den tiden var det en väldig skillnad mellan Uppsala och Gamla Uppsala. Alla tyckte att den egna stadsdelen var mycket bättre än den andra. Fast jag är nog mer lantpojke än stadsbo, men det beror på mina intressen.
Han gick i sjuårig folkskola, varefter följde tre år i verkstadsskola – på bilmeksidan, förtydligar han.
Sin fru sedan 49 år träffade han redan ”i mopedåldern”, och de har hängt ihop sedan dess. Efter verkstadsskolan började han på en skrotfirma, där de anställdas uppfinningslusta fick tillfälle att utvecklas, på arbetstid. Bland annat tillverkades egna framlastare av gamla lastbilar, där man vände på tippreglaget och satte dit en skopa i stället, som användes i arbetet med att plocka isär skrotbilar. Allt detta gjorde att han fick en god inblick i hur bilar var uppbyggda, vilket senare kommit till nytta.
Sedan kom han till Svenska Renault, där han gick från att vara bilmek till att bli försäljare.
Sedan fick han köpa pappans åkeri, och kom då att bli medlem i Lastbilscentralen, LBC, i Uppsala. Han blev dock inte så gammal som åkare, för en olycka kom emellan.
– Kompisarna på jobbet brukade säga att vägen svängde, men det gjorde inte jag, förklarar Roland Löfling glatt.
I stället tog han anställning på LBC, som transportledare.
– Vid anställningsintervjun sa jag att doktorn sagt att jag nog aldrig skulle bli fullt arbetsför, så då tyckte jag att det kunde passa att jag jobbade här, berättar han förtjust och lägger till att de tog skämtet på rätt sätt och han fick tjänsten.
– Sedan började jag hos en kund, Jehander, som hade grus- och makadamtillverkning och grustäkter. Där blev jag försäljningschef för deras region Nord, så då satt jag plötsligt på motsatta sidan när det blev fråga om upphandling av transporter, berättar han.
Där var han sedan fram till pensioneringen.
När det blir tal om fritiden berättar han att han renoverat hus, först i det hus i Skuttunge, där han och familjen bodde i 42 år, och sedan när det blev dags att bygga fritidshuset i Hållnästrakten.
– Men det allt överskuggande intresset var gamla bilar. Det började redan hemma, där pappa hade en gammal Cheva, och byggdes sedan på under tiden på skroten.
Han berättar så hur han i Kambo, utanför Björklinge såg något ”som inte passade in” vid en bondsmedja ute i en kohage. han åkte dit och såg att det var delar till en gammal A-Ford. Han gick och frågade ägaren som lyssnade tålmodigt, när Roland Löfling frågade om han fick köpa den.
– Får jag en femtilapp, då? sade han och då fick jag ta det jag ville ha, berättar den nöjde köparen.
Men när det blev fråga om hjulaxlarna, som var monterade på vagnar som behövdes i arbetet på gården, blev det stopp, tills Roland Löfling frågade om han kunde få köpa dem om han ordnade nya axlar i stället. Detta lyckades han lätt med, genom sina skrothandlarkontakter, så sedan var det bara motorn som fattades.
– Den fick jag från Brillinge tegelbruk, den låg där som reserv för den lilla järnväg som på räls körde det färdiga teglet från bränningen.
– Så förra året blev jag färdig. Det tog bara 50 år, nästan, säger han förtjust.
Lika förtjust blev inte hustru Rita, när han nyligen kom hem med en annan A-Ford, en 1929 års Tudor, coupémodell, i bitar, nedpackade i lådor.
Anledningen till att det tog sin tid att bli klar var att det kom annat emellan, som arbete, renovering av hus och byggande av fritidshus.
– Sedan skulle ju pojkarna ha bilar också, som vi fick renovera. Fast man får fundera om man inte har någon sorts bokstavskombination, för jag skaffade en Harley-Davidson-motorcykel också. Det var kanske en sorts 50-årskris, lägger han till filosofiskt.
Fast på motorcykeln ville inte hans fru åka med, så han sålde den och köpte en öppen bil i stället, en Mercury Cougar XR7.
Så där har det hållit på och enda anledningen till att jag inte berättar om andra bilprojekt, resor och föreningsengagemang är att det inte finns utrymme för mer.
Somliga hinner med mycket!