Han föddes i East Orange, New Jersey, där hans pappa forskade inom bindvävs- och läderkemi i USA. Hans mamma var socionom och bostadsinspektris.
– Som barn lekte jag med dottern till en afrikansk städerska vilket kom grannarna att förfasa sig, säger Karl-Henrik, och berättar att den uttalade rasismen i USA fick familjen att återvända till Sverige.
De bosatte sig i Valdemarsvik där hans pappa blev chefkemist och senare professor vid Ingeniörvetenskapsakademien i Stockholm. Som pojke spelade han bandy och fotboll i Valdemarsviks A-lag, och var med i juniorlandskapslaget i bandy. Han läste mycket, och introducerade även Skolungdomens nykterhetsförbund på sin skola.
Somrarna tillbringade familjen på sitt skärgårdshemman längst ute i Valdemarsviken som höll dem med mycket fisk. Sista året i folkskolan fick Karl-Henrik följa med sin lärarvikarie som var arkeolog för att inventera fornlämningar i Småland under sommarlovet.
– Jag blev väldigt intresserad, och han tyckte jag skulle fortsätta med arkeologin, säger Karl-Henrik som särskilt väl minns undersökningen av Arvid Horns gravkor i Tryserums kyrka.
Han gjorde militärtjänst som marinläkare ute på olika båtar, från jagare till ubåtar.
– Och Anders Franzén, som sedan hittade Vasa, lärde mig dyka, säger han och beskriver vältaligt dåtidens blytyngda dykutrustning. Under ferierna arbetade han som jungman på lastfartyg i Europa, och vid Karolinska institutet, där han fick sin forskar- och läkarutbildning.
Karl-Henrik arbetade som amanuens med elektronmikroskopering av hörselorganet hos ljudexponerade marsvin, men insåg småningom att han ville bli barnläkare.
– Barnkliniken var intressant, och att syssla med nyfödda barn var något jag ville ägna mig åt, säger Karl-Henrik som lämnade marsvinen och deras bullerkammare åt sitt öde. 1958 började han som barnläkare på Karolinska sjukhuset som då hade forskningssamarbete med Institutionen för medicinsk genetik i Uppsala, tidigare Statens rasbiologiska institut, vars förste chef hette Herman Lundborg.
– Jag erbjöds forskartjänst där, men när jag kom dit och hälsades välkommen visade det sig att tjänsten fortfarande hade beteckningen rasbiolog – det stod rentav på dörren. Jag vände direkt åter till Karolinska och min avhandling om Downs syndrom, säger Karl-Henrik som minns särskilt en märklig sak:
– Herman Lundborgs samiska sambo och parets son bodde efter hans död kvar i en lägenhet i institutionsbyggnaden.
1966 rekryterades Karl-Henrik till barnkliniken vid Akademiska för att bygga upp en avdelning för klinisk genetik.
– Det var inte många på den tiden som uppfattade att klinisk genetik var viktigt, säger Karl-Henrik som ägnat sig åt dna-baserad kartläggning av orsaken till psykisk utvecklingsstörning och missbildningar.
1975–1981 var han professor i pediatrik och chef för barnkliniken vid Universitetssjukhuset i Umeå. Från 1981 var han chef för avdelningen för klinisk genetik vid Akademiska. Sedan 1996 är han professor emeritus vid Rudbecklaboratoriet i Uppsala. Karl-Henrik har haft ett flertal internationella pediatriska och klinisk genetiska utvecklings- och forskningsprojekt under åren. Han har arbetat för Sida, Sarek, Socialstyrelsen, WHO och EU.
I mitten av 90-talet medverkade han i kartläggning av funktionshindrade barns situation i S:t Petersburg, och har varit internationell rådgivare i medicinsk genetik i Amritsar, Indien och Lahore i Pakistan.
– Jag har fortfarande några forskningsprojekt på gång, kartläggning av och anledningar till utvecklingsstörning hos barn.