Agneta växte upp i Nyköping med en ett år yngre bror. Hennes mamma var florist och hennes pappa arbetade på herrekipering.
Agnetas mamma var nyss fyllda 19 år när dottern föddes, så när Agneta började i första klass trodde alla att hennes mamma var hennes storasyster.
– När jag sa att det VISST var min mamma sa kamraterna att mammor inte kunde se ut så. I dag är situationen annorlunda. Nu blir folk förvånade över att jag fortfarande har mina föräldrar i livet. De firade nyligen 65-årig bröllopsdag.
Agneta var ett kreativt barn, som fortfarande minns hur hon och hennes morbror ”gjorde tidning” tillsammans.
– Han var typograflärling och 16 år äldre än jag. När han var på humör klippte vi ut bokstäver ur Se och FiB som på den tiden var kvalitetstidskrifter. På så sätt lärde jag mig stava, säger Agneta som var mycket förtjust i sin morbror.
– Att äta isterband från hans tallrik var en kärleksgärning, säger Agneta som långt efteråt fick höra att morbrodern uppfattat henne som ett roligt och läraktigt barn.
Ett annat tidigt barndomsminne handlar också det om tidningar, om hur hon satt i morfars knä och de läste tidningen.
– Jag kommer ihåg doften av tobak – han rökte samtidigt som vi läste – och känslan av att vara innesluten i den stora tidningen tillsammans med honom.
Agneta hade ingen klar bild av vad hon ville bli. Hennes pappa tyckte att hon skulle bli adjunkt i tyska, mest för att hon dåförtiden var väldigt förtjust i tysk grammatik. Men när hon kom till Uppsala 1970 så var det för att läsa konstvetenskap. Hon arbetade sedan i 23 år som arkivarie vid Dialekt- och folkminnesarkivet i Uppsala (nuvarande Språk- och folkminnesinstitutet). Egentligen var hon rätt ointresserad av folklivsforskning, men en etnologikurs ingick i utbildningen. Det var under fältarbete bland Estlandssvenskar på Gräsö som hon till slut föll för det ämne hon ägnat större delen av sitt yrkesliv åt.
Som etnolog och forskare har hon även ägnat sig åt högtidsdagar och skrivit böcker om halloween – och alla hjärtans dag-firande i Sverige, men har även sysslat med genusinriktad forskning. Agneta är sedan 1998 lektor i etnologi vid Södertörns högskola, och prefekt vid Institutionen för kultur och kommunikationer.
– Att jobba vid Södertörn är helt annorlunda än mer traditionella universitet. Studenterna är roligare och kollegiet mer uppfriskande, sammanfattar hon.
I många år recenserade Agneta etnologisk litteratur på UNT:s kultursida.
– Det uppskattade jag verkligen att få göra, för det var ett förträffligt sätt att nå ut med vetenskapliga artiklar till allmänheten.
Agneta ägnar även mycket tid åt privat forskning. Hon scannar bilder, främst från 1900-talet, och letar fram information ur små och stora arkiv över hela landet och gör fotoböcker. Av hennes sätt att berätta förstår jag snart att det rör sig om ren passion.
– Släktforskning i sig är jag inte intresserad av, utan teknik och att lösa problem. Jag hoppar högt av glädje när jag lyckas leta fram fakta om personer jag tidigare inte visste något om, hitta deras liv. Det är fantastiskt roligt, och jag känner mig så nöjd när jag lyckas lösa något problem och förstår hur saker hänger ihop, säger Agneta som under sin forskning åkt landsvägsbussar för att besöka svenska småarkiv.
– Jag blev emottagen så väl överallt, personalen var otroligt hjälpsam och välvillig. Och det var förstås väldigt roligt att återse några av mina gamla studenter som numera jobbar på museer och arkiv runtom i landet.