Får jag be om största möjliga tyssstnad? För denna jubilar är nämligen författaren, poeten, skådespelaren, regissören och clownen som drev cirkus Scott som sedan blev cirkus Bronett.
– Är den här presentationen tänkt till en födelsedagsartikel eller till en runa, skämtar Henry Bronett.
Tvivelsutan är han en mångsysslare. Vad säger det om honom?
– Det beror på vem du frågar. Min mamma skulle antagligen säga (han hojtar) "När ska du äntligen bli något?"
Med jonglörens smidighet växlar han mellan gapskratt och blodigt allvar. Han fortsätter i förbindlig ton:
– Allt jag håller på med genomsyras av ett slags sökande, en vilja att bli sedd och att se något, att få någon att skratta och beröra. Meningen med livet är dessa ögonblick då vi berör varandra. Det behöver inte bli så komplicerat, ett leende kan räcka.
Denna starka drivkraft har 52 år på nacken, från dagen då treåringen debuterade i cirkusmanegen och iklädd cowboydräkt fick hälla en hink med konfetti över kusken.
– Det kom väldigt varma skratt och applåder från publiken. Den här varma responsen är beroendeframkallande. Jag bär med mig den och den påverkar mitt konstnärskap. När jag skriver vill jag locka fram den.
Trots många goda minnen lämnade Henry Bronett livet som clown och cirkuschef för 13 år sedan för att ägna sig åt skrivandet. Ändå förblir han clown på sätt och vis, menar han.
– Jag är fortfarande som en sådan när jag skriver. Clown är ett sätt att se världen på, en blandning av respektlös ärlighet mot överheten parad med en envishet att peka mot den inte sällan smärtsamma sanningen.
Uppenbarligen kunde dessa “clownegenskaper" skönjas redan under uppväxten. Föräldrarnas bråk utmynnade i en satir kryddad med såväl flygande porslin som bedyranden som “vi bråkar inte, bara diskuterar..."
– De läste, skrattade och skämdes över sitt beteende.
En annan faktor som färgat honom är att han länge varit typiskt ansvarstagande storebror.
– Jag har länge prioriterat andras behov på bekostnad av mina egna. Med åren har jag lärt mig att prioritera. Nu är jag tillfreds med hur jag vill ha det i livet.
Ordet nöjd vill han dock inte ta i sin mun, ty det signalerar stagnation och liknöjdhet medan han ständigt strävar framåt.
– Jag skulle vilja bli bättre på att njuta av och glädjas åt det jag har nått. Som det är nu är jag rädd att säga att jag är nöjd, utan börjar genast med nästa sak. Men jag tycker om livet nu och kan känna intensiv tacksamhet och glädje i korta ögonblick. Som när min son började skriva eller när jag lyckas formulera en bra text.
Som led i den egna utvecklingen utbildade han sig i – och har sedan hållit många föredrag i – konflikthantering och ledarskap. Hur bra är han på konflikthantering själv?
Han storskrattar, men sansar sig till slut.
– Jag har temperament så jag brusar upp - sedan är det snabbt över. Med åren har temperamentet blivit alltmer dämpat, säger Henry Bronett.(TT)