Johan tillbringade de första sju åren i Salabacke med mamma, pappa, storasyster och storebror. Familjen flyttade sedan till Nyby, som var en levande stadsdel och inte lik dagens Nyby, menar han. Som barn följde han med sin pappa på fisketurer i Järvsö. Sedan dess har fiske varit hans passion. Entusiastiskt berättar han om Ljusnan och dess invånare: öring, harr, abborre, gös, lake, gädda.
– Där fanns allt! försäkrar han.
Johan minns speciellt ett fiskafänge han upplevde som barn med sin pappa. De fiskade lake med krokar i januari, och det var 30 minusgrader. Fiskarna drogs upp på isen efter hand.
– De blev stenhårda direkt i kylan. Sedan, när de tinade upp på diskbänken började de sprattla.
På högstadiet blev han intresserad av fäktning genom sin svåger. De fortsatte tillsammans med modern femkamp, en stor idrottsgren i stan på den tiden. Fast ridmomentet skapade problem:
– Hästarna på Akademistallet var sönderridna. Vi blev avkastade på löpande band. Jag fokuserade på fäktningen i stället, och det slutade med ett SM-guld 1990.
En kompis fotointresse smittade av sig, och Johan skaffade en Minolta och lärde sig mörkrumsteknik. Han gick ekonomisk linje på Celsiusskolan, en utbildning han haft nytta av om han vetat att han en dag skulle starta eget.
– Då hade jag lärt mig debet och kredit ordentligt, och mycket tidigare.
Efter gymnasiet fick han jobb som brevbärare. Kåren hade beting, och en flink brevbärare kunde vara färdig med jobbet redan halv tio. Det gav Johan möjlighet att idrotta mycket.
Han var då förlovad med en tjej som tyckte han skulle söka fotoutbildningen på Biskops Arnö. Det gjorde han. Det var en rolig och lärorik utbildning som skulle öppna många dörrar. Han var färdig 1997, och jobbade som fotolärare i Eskilstuna innan han började som fotograf på ett arbetsmarknadsprojekt på Länsmuseet i Västerås. Där startade han ett digitaliseringsprojekt av bildarkivet.
– Jag fick börja med att packa upp datorerna och lära mig hur de fungerade via tjocka manualer – jag som egentligen var rädd för datorer.
Tolv personer med funktionsnedsättningar scannade arkivmaterial och bilder. Efter några år fick han anställa fler, och började jobba med tillgänglighet för människor med nedsatt rörelse- och orienteringsförmåga. Tillgängligheten finns lagstadgad i plan- och bygglagen men förbises alltför ofta, anser Johan.
– Plan- och bygglagen för offentliga miljöer kom redan på 60-talet. Varför är då så många platser fortfarande otillgängliga? När jag väl satt mig in i frågan om tillgänglighet kändes inte fotografering längre särskilt angeläget, säger han.
Johan berättar att det dör dubbelt så många människor i fallolyckor som i trafiken. Man kan bara ana det patos som bär honom när det kommer till dyra gjutjärnsplattor som ligger fel och vilseleder synskadade eller meningslösa ledstråk längs husfasader. 2008 beslöt han sig för att knoppa av verksamheten.
– Det är det enda företag som knoppats av därifrån, skojar han.
De samarbetade bland annat med företaget Bultbees, med fastigheter i Sverige, landstinget Jönköping, Sveriges Radios förvaltning och alla utemiljöer i Västerås.
2011 startade han Add access med kontor i Stockholm, Uppsala. Det är inriktat på ny- och ombyggnader, och granskar plan- och byggritningar ur tillgänglighetsaspekt.
– Får de inget slutintyg får de inte köra igång verksamheten.
Och hur pass yrkesskadad har han blivit under åren?
– Lite grann under resans gång. Barnen retar mig för att jag inte kan låta bli att ta bilder på ”RWC:s”.
Här måste undertecknad ha sett ut som en fågelholk, så han förtydligar:
– Ja, alltså, wc:n för funktionshindrade.