Hon ger intryck av att stå stadigt på jorden, med ena benet i den västgötska myllan och det andra i den akademiska världen i Uppsala. Det bästa av två världar, säger Kristina Rudbjer själv om att vara uppvuxen som enda barnet på ett litet lantbruk utanför Lidköping i byn Saleby för att sedan flytta till Uppsala och plugga på universitetet. Pappa födde upp grisar och mamma hade får. Det var en tillvaro där man självklart kände att man behövdes och inte blev främmande för någonting.
– Jag kan både förlösa ett får och skära det i bitar. Det är inte många med min bakgrund i den akademiska världen men några är vi.
Kristina älskar sitt Västergötland och vill slå sig ner där igen, så snart det bara går. Men varför blev det då Uppsala och teologi, som var det första ämnet som hon läste här?
– Av en händelse kom jag hit. Jag hade aldrig varit så långt norrut förut. För min del kunde det gärna gå både isbjörnar och pingviner på gatorna i Uppsala, så långt bort kändes det!
Men en lärare i religion på gymnasiet i Lidköping hade pluggat i Uppsala och kunde få ämnet att kännas så pass spännande att Kristina började plugga teologi här.
– Det var fruktansvärt intressant! Det är ju så många ämnen i ett, politik, historia, filosofi, psykologi. Religionen styr folk hit och dit, man skyller på den och man lutar sig mot den, den kan påverka människan till vad som helst.
Kristina Rudbjer fortsatte att studera, bland annat svenska, och tänkte till slut att hon måste göra något av alla studier så hon utbildade sig till gymnasielärare. Sedan tio år tillbaka arbetar hon nu på Fyrisskolan, Uppsalas största gymnasieskola med cirka 1 400 elever. Hon trivs och tycker att det är en bra stämning på skolan trots storleken.
– Här finns en stor blandning av elever och lärare och det gör att det alltid finns en brunn att ösa ur. Pratar vi till exempel om islam så finns det alltid någon elev som kan tillföra något mer än det vi redan vet. En skola är ett oerhört bra nätverk.
Även om Kristina trivs bra som lärare så kan hon tycka att det är stressigt och att både lönen och statusen skulle behöva höjas. Det är ju ett sådant viktigt arbete, enas vi om.
När Kristina är ledig ägnar hon mycket tid åt Västgöta nation och teatergruppen där. Häromdagen hade de premiär på Euripides Ifigenia i Aulis från år 405 f Kr.
Kristina är med och spelar, hon syr kläder och ibland regisserar hon och är med och skriver spex. Hon konstaterar att det är svårare än man tror. Det ska mycket till för att det ska bli riktigt roligt och med en vass udd.
Mycket tid ägnar hon också åt medeltidsföreningen SCA som hon har varit med i sedan 1989. Man intresserar sig för riddarlivet, hantverket, kokkonsten, kläderna, kalligrafin, dansen, musiken. En gång i månaden är det fest någonstans i Sverige. Mellan 300 och 600 personer är med i den svenska grenen av SCA som har ca 50 000 medlemmar totalt runt om i världen.
Dessutom sjunger hon i inte bara ett utan två band!
Hur hinner hon och hur orkar hon, undrar jag, men Kristina säger att hon är en utpräglad föreningsmänniska, att hon tycker om när det är mycket på gång runt henne och att hon har svårt att sitta still.
Hon talar väl om nationslivet som hon har deltagit aktivt i sedan hon kom till Uppsala.
– Jag hyrde i andra hand på Sernanders väg och nationen blev som ett gemensamt vardagsrum. Man behövde inte vara ensam. Det går inte att beskriva hur viktiga nationerna är.
Och Uppsala tycker hon om. Här är litet men samtidigt stort, säger hon, även om det inte skulle skada med lite mer vatten!
Är man som Kristina Rudbjer uppvuxen på Varaslätten och är västgöte i själ och hjärta, som hon säger, så går längtan hem aldrig över och Uppsala förblir på ett sätt ”främmande land”. Hemma i Saleby väntar släktgården på att tas över av Kristina och Jonas och en dag kommer det att bli så, säger Kristina bestämt.