P C Jersild har ingen skrivro. Han har just gett ut ”Den stökiga psykiatrin”, där han berättar om egna yrkeserfarenheter inom psykiatrin och intervjuar tio prominenta forskare om vad de skulle vilja göra om de hade tillräckligt med pengar. Det är nu fullt pådrag med intervjuer och samtal om boken, och knappt om tid för arbete med nya idéer.
Å andra sidan har hans främsta skrivperiod alltid brukat vara på somrarna. Det är ett arv sedan han arbetade som läkare och fick lägga en timme om dagen före jobbet på författandet, för att sedan ta itu med den stora delen av skrivandet på semestern.
– Jag har kvar den rytmen. När jag ska skriva en bok brukar jag skriva större delen av den under sommarmånaderna, säger han.
Han skrev flera böcker under åren han arbetade på Karolinska och Huddinge sjukhus, och har fortsatt arbeta disciplinerat sedan han på 1970-talet började ägna sig åt sitt författarskap på heltid.
Det har gått bra: P C Jersild tillhör det fåtal svenskar som kan leva på sitt författarskap, och flera av böckerna har dessutom blivit film och tv-serier.
Senast att filmatiseras är science fiction-romanen ”En levande själ” från 1980, om en hjärna som hålls vid liv i ett akvarium i ett forskarlaboratorium. Den ovanliga huvudkaraktären dyker för övrigt upp på nytt i hans senaste roman ”Ypsilon” från 2012.
Det gör också Reine Larsson från ”Barnens ö”, Lennart Siljeberg från ”Grisjakten”, Evy Beck från ”Djurdoktorn”, och Primus Svenssons son Bernt från ”Babels hus”. Med andra ord huvudpersoner från tidigare romaner som författaren återknyter kontakten med i ett nytt sammanhang.
”En levande själ” och ”Ypsilon” är exempel på P C Jersilds beryktade fabuleringskonst, som möjligen kan tillskrivas hans fria förhållningssätt till litterärt berättande.
– Min akademiska utbildning är medicin, i övrigt är jag amatör och självlärd. Jag har läst in stora delar av världslitteraturen på egen hand och läst filosofi och allt möjligt, och är autodidakt som det heter. Jag tror att det har den betydelsen att jag är ganska självsvåldig. Jag tycker att jag kan få göra lite som jag vill.
Vad har det betytt för dig att stå med ena benet i naturvetenskapen och det andra i humaniora?
– Jag har haft en väldig nytta av min läkarutbildning, också när det gäller att skriva böcker. Sedan är jag anhängare av ett vidgat kulturbegrepp som inte bara omfattar humaniora. Är man bildad bör man också veta en del om naturvetenskap. Så var det en gång i världen, på 1700-talet visste folk vad som hände över hela fältet, sedan fick man något slags splittring. Och det tycker jag är väldigt tråkigt, för det är många humanister som inte har en aning om vad naturvetenskapen håller på med och som ändå är väldigt kritiska till den.