Folkbildningsidealet går som en röd tråd genom Ulla Fichtelius liv. Hon växte upp i den mest stimulerande miljö man kan tänka sig: i folkhögskolemylla, på Birka folkhögskola som grundades 1901 av hennes morfar Robert Mörner. Där var senare hennes pappa lärare och rektor.
– Det var spännande år. Skolan hyrde först lokaler av IOGT men byggde sedan eget vid en udde av Storsjön. Vi bodde isolerat men fick många nya, spännande intryck. Dit kom många prominenta besökare som ”Delsbostintan” Ida Gawell-Blumenthal och den kände folkbildaren Carl Cederblad, säger Ulla Fichtelius som minns hur gästerna hämtades från järnvägsstationen med häst och släde.
Som barn hade hon ett starkt uttrycksbehov och älskade att dansa, sjunga, måla och skriva. Hon ville bli operasångerska och sömmerska, för då skulle hon kunna sy egna scenkläder. Ulla Fichtelius skickades långt hemifrån redan vid 13 års ålder till sin faster i Malmköping. Hon gick sedan gymnasiet i Härnösand, och minns en härlig tid med engagerad undervisning av lektorskompetenta lärare och ett blomstrande föreningsliv. Efter studenten flyttade till Stockholm för att studera musik, sång och piano för Torsten Föllinger.
– Mamma var också konstnärlig, men hade inte möjlighet att utbilda sig. För att försörja mig under studietiden arbetade jag som platsviserska på Biograf Spegeln som gav journalfilmer nonstop.
1942 träffade hon den unge medicinaren Karl Erik ”Figge” Fichtelius; det var hans vackra ögon hon först la märke till. Efter giftermålet 1948 flyttade paret till Uppsala, där hon försörjde sig på att räkna blodkroppar på Fysiologiska institutionen.
– Dessutom var jag sekreterare hos den legendariska Elisabeth Dillner, som basade för sjuksköterskeskolan. Hon var en magnifik kvinna och vi kom mycket bra överens. När ”hennes” flickor skulle gifta sig var det underförstått att de först skulle ta med den tillkommande till henne på visit, säger Ulla Fichtelius och berättar skrattande att Dillner inte gillade medicinare utan föredrog militärer.
– Hon var själv officersdotter.
Sjukdom gjorde att Ulla inte kunde fullfölja sina ursprungliga yrkesplaner utan fick ändra fokus, och efter skilsmässan 1966 fick hon bygga upp en ny tillvaro.
– Det gick, men var förstås jobbigt, säger Ulla Fichtelius som utbildade sig till textilkonstnär via Handarbetets vänner och engagerade sig i Kammarteatern som då leddes av Paul Patera. Hon engagerade sig även i Uppsala akademiska kammakör och Allmänna Sången. Snart ombads hon starta barnteater i Medborgarskolans regi och skapade mängder av föreställningar. Där blev hon sedan studieorganisatör.
– Jag kastade mig in i det, och efter en tid ombads jag starta en estetisk sektion på nuvarande Folkuniversitetet. Ideligen fick jag försvara det estetiska, säger hon, och berättar om hur viktigt det var för henne att ha samma kvalitet på de kurserna som i alla andra ämnen.
– Vi övervakades noga av skolöverstyrelsen som hade stränga regler för statsbidrag.
Hon engagerade etablerade konstnärer, musiker och hantverkare som blev handledare, och ordnade med ändamålsenliga lokaler.
– Det var verkligen ett sug efter skapande verksamhet i början av 70-talet! Den gällande pedagogiken gick ut på att det var den skapande processen, utvecklandet av det egna jaget, som var det viktiga, inte hantverket i sig, säger hon, och berättar att många vaknade och växte, och förstod att de kunde förändras som människor..
– Jag blir varm inombords när jag tänker på att jag fick förmedla den känslan. Men jag fryser när jag hör hur man skär ner på den skapande verksamheten i skolorna, säger Ulla Fichtelius som ledde kurser i textila ämnen och själv gått många kurser under åren. I många år medarbetade hon i Upsala Nya Tidning och förstår än i dag inte hur hon hann med allt.
– Nu ska jag ta tag i mitt skrivande igen. Man får finna sig i att livet förändras när sjukdom kommer in i bilden. Som tur är jag alltid haft något att ta till när jag har förlorat något, säger Ulla Fichtelius som just färdigställt en jubileumsskrift om sitt liv som födelsedagsgästerna ska få ta del av.