Hon är född i Oskarshamn och växte upp i Västervik och Norrköping, orter där hennes pappa var kamrer på tidningsföretag som Oskarshamnstidningen, Västervikstidningen och Norrköpings Tidningar.
Ylva tog studenten i Norrköping och for sedan med tungt hjärta till Paris som aupair, för hon hade just träffat sin ungdomskärlek som blev far till hennes barn och hennes make i 30 år.
Ylva som alltid tyckt om att teckna och måla närde en dröm om att gå konstutbildning.
– Men jag var för feg. Fortfarande kan jag tycka att det var tråkigt att jag inte vågade. Med jag trodde aldrig att jag kunde bli konstnär, så jag valde det näst bästa, arkitektutbildning på Chalmers.
Så efter återkomsten från Paris blev det Göteborg och en arkitektexamen. Hon har också läst konstvetenskap och idé- och lärdomshistoria här i Uppsala, dit familjen senare flyttade.
Efter nästan tio år som privatpraktiserande arkitekt övergick hon till att undervisa studenter i landskapsarkitekturens formlära, parallellt med det fortsatte Ylva sina studier vid Sveriges Lantbruksuniversitet och disputerade där. I dag är hon universitetslektor I landskapsarkitektur vid Institutionen för stad och land, SLU.
– Jag älskar att träffa unga, kloka, roliga människor, att få prata med dem och visa vad som är viktigt i livet, för det vet man inte alltid när man är 25.
Men Ylva har inte bara ett stimulerande jobb där hon får samtala med lärdomstörstande ungdomar. Hon är vad en kollega på SLU brukar kalla ett levande pedagogiskt experiment – ständigt igång i ateljén, där färdiga och pågående konstverk i olika material och tekniker slår knockout på besökaren.
–Jag gillar att ha kontakt med det lilla barnet som finns i mig, den där lustfyllda skapande glädjen.
För parallellt med studier och jobb fortsatte hon att rita och måla och skriva, och gick målarkurser vid Gerlesborgskolan i Bohuslän.
– Omkring fem månader om året ägnar jag mig åt att undersöka kreativiteten genom att måla, bygga, skriva och flytta gränser. Att göra det och att föra mina erfarenheter vidare till mina studenter på landskapsarkitektprogrammet och till andra människor är mitt största engagemang i livet. Men jag är inte ledig för att bli en bättre pedagog utan blir en bättre pedagog av att vara tjänstledig och jobba med egna grejer.
Till en början kände hon ett behov av att redovisa vad hon gjort under sina ledigheter, men jobbade medvetet med att släppa på disciplinen och tillåta sig att arbeta med sin konst hela natten – eller i stället ta en promenad.
– Man vet aldrig vad som ska bli av ledigheten. Det är det som är så roligt, säger Ylva, vars ledighetsperiod denna gång resulterat i en bok med teckningar och texter som antagits hos ett förlag med utgivning någon gång under året. Och hon arbetar på ännu en, om det skapande arbetets låsningar och möjligheter, och om konflikten mellan att vara nyttig och ha rolig.
Ett gott exempel på det senare är hennes engagemang för bevarandet av husen på Dalgatan, Eriksgatan och Wallingatan, då hon i början av 80-talet gjorde en tuschteckning och skrev ett brev till byggnadsnämnden när Diös sökte byggnadslov för rivning.
– 60 är en härlig ålder. Många säger ju att 50 är bäst, för då kan man göra som man vill, men jag kände inte så då. Fast i dag har jag slutat att läsa av förväntningar hos andra och med åren blivit ganska trygg i mig själv. Jag har till exempel lärt mig uppskatta rakhet. Förr tyckte jag det var bättre att folk sa det jag ville höra, inte vad de egentligen tyckte.