- Det är holländskt, förklarar Bengt-Åke Cras. Det sägs att farfar Bernhardus som ung sjöman blev strandsatt i Hudiksvall när hans fartyg frös fast i isen. I Kalmar blev han senare kär i en svensk flicka, blev snart flerbarnsfar och fast i Sverige.
Själv föddes Bengt-Åke i sin mors barndomshem i Ytterhogdal, men familjen flyttade till Stockholm när han var 2—3 år och där växte han upp.
- Det var en sorglös tid, säger han. Förorten Gubbängen var nybyggd och fin. Alla trodde på framtiden.
Pappa Åke hade pluggat till ingenjör i Katrineholm. Med fem barn hade mamma Ingrid fullt upp som hemmafru.
Fritiden ägnade Bengt-Åke åt idrott, att läsa massor av böcker, gå på bio och rita serier.
- Det var friidrott, fotboll, ishockey och pingis dagarna i ända. Ofta flera fotbollsmatcher i veckan. När pappa tackade ja till nytt jobb i Karlskoga var det bara att flytta med. Tack vare fotbollen fick jag snabbt nya kompisar.
Men snart kom Elvis Presley, Beatles och andra rockartister att förändra hans liv. Idrotten fick stryka på foten när han äntligen fick en gitarr i julklapp.
Till Uppsala kom han efter lumpen 1964 för att studera engelska, konsthistoria och teaterhistoria. Han insåg ganska snart att de valda ämnena inte skulle leda till något lysande framtidsyrke.
- Så jag sökte mig till på löneavdelningen på Akademiska sjukhuset i stället. Två år senare hamnade jag på inköpsavdelningen på Uppsala Kappfabrik. På fritiden skrev jag låtar och jobbade som trubadur på fängelser, firmafester och 50-årskalas.
Genom att lusläsa utländska musiktidningar blev Bengt-Åke så påläst att han kunde skriva recensioner av konserter han inte varit på.
- ”Från vår utsände Bengt-Åke Cras” stod det under artiklarna, minns han med ett leende.
Han hade tidigt börjat skriva noveller och romaner, som han förhoppningsfullt skickade runt till olika förlag.
- I början kom det mesta tillbaka, konstaterar han utan synbar bitterhet.
Han skrev också låtar, som sändes till musikförlag runt om i världen. En dag fick han i uppdrag att skriva svensk text till en italiensk schlager. Storstjärnan Umberto Marcato skulle sjunga in låten på svenska.
- På biblioteket fanns inget italiensk-svenskt lexikon, bara en spansk-svensk variant. Jag knåpade till en text, förlaget köpte min version som bör finnas på en gammal lp med Umberto Marcato, berättar Bengt-Åke Cras.
En brevförfrågan till alla Sveriges pocketförlag gav napp. Ett förlag var i behov av en vilda västern-författare. Två provkapitel skickades in och godkändes. Med ens skulle han leverera en bok i månaden – det blev 124 totalt.
- I rummet intill westernredaktionen undrade de om jag kunde skriva en hästboksserie för tjejer. I nästa ville man ha en saga till i morgon bitti. Det blev mer och mer att göra.
- Första året skrev jag 22 böcker, sex kom i retur. I åratal handlade det om 10—15 böcker per år. Plus sagor, seriemanus, artiklar, kåserier. En del under pseudonym, men bara då bokens huvudperson berättade handlingen i jagform.
Produktionstakten förklaras delvis av att han fick betalt per uppdrag, ett för allt, utan royaltyn, berättar jubilaren, som numera har en mer modest årsproduktion.
Ett framgångsrikt recept har varit att skriva spännande idrottsböcker för dem som annars inte läser böcker. De har gjort honom känd även bland dagens unga läsare och lånas flitigt på biblioteken. Detta har lett till många författarbesök på skolor runt om i landet, något han verkligen uppskattar.
Även dokumentärböcker har han hunnit med, bland annat Bakom stängda dörrar och Otryggare kan ingen vara, tillsammans med sin fru.
Bengt-Åke Cras betonar att han numera är pensionär, men fortsätter att skriva, om än i långsammare takt. Han hoppas lite på att någon av hans böcker skall bli film eller tv-serie.
Och material finns. Bland annat tre böcker om ridklubben Röda grimman, 15 böcker om tonårsdeckaren Löken och nio om hans tjejkollega Carina Fjellström. Därtill elva böcker om Södergårdens Hockey Club, åtta böcker om fotbollsklubben BK Pantern. Med mera …