Nilla Fischer har flyt, men när hon tänker på livet efter fotbollen slår åldersnojan till.
– Jag är lite orolig för att leva det där vanliga livet.
Det är inget nära förestående slut på fotbollen för Nilla Fischer. Hon oroar sig mest för att hon trivs så bra med proffslivet och har svårt att tänka sig ett lika givande yrke.
Sedan ett år spelar hon i ett av världens bästa klubblag, VfL Wolfsburg, där hon dessutom lär vara den dyraste värvningen någonsin.
Dyraste värvningen, det måste förplikta?
– Jag tänker att om det är sant så känns det väldigt kul, och sen är det klart att när jag kom dit kände jag att nu måste jag leverera. De har höga krav. Det är en morot för mig, jag gillar det, och det är en utmaning att få bevisa att jag är värd pengarna.
Nivån är hög och man måste prestera bra på varje träning för att få spela. I övrigt är det mesta sig likt, ”fotboll är fotboll och det är alltid lätt att trivas när det går bra”.
Att nyblivna frun Mika har flyttat med har också betytt mycket. Familjen och vännerna är viktiga för Nilla och det är i umgänget med dem som hon förnyarenergin. Alla i familjen har varit fotbollsspelare och Nilla fick sporten med modersmjölken.
Hon satsade tidigt och föräldrarna har alltid ställt upp och stöttat genom att komma på matcherna.
– Jag har fått en bra balans mellan att tro på mig själv och att stå med fötterna på jorden. Stödet från mamma och pappa har gjort att jag har haft med mig mycket trygghet och ett lugn sedan jag var liten.
Karriären har varit framgångsrik utan några större svackor, med ett SM-guld med LdB FC Malmö och VM-brons med landslaget som främsta meriter före Bundesliga.
En annan utmärkelse hon tog emot i år var ”Årets homo” som delas ut av tidningen QX i samband med Gaygalan.
– Det är ju lite annat att få en utmärkelse för att vara den person man är än för ens yrkesprestationer. Det var mycket tack vare fotbollen och att det gick bra för mig i EM, det fick en genomslagskraft i media som gav lite uppmärksamhet åt landslaget också.Det känns hedrande och roligt och jag är väldigt stolt över att ha fått den utmärkelsen.
Nilla står på toppen av karriären och har inga planer på att trappa ned. Närmast är det VM 2015 som hon kämpar för, och går det bra blir det OS året därpå.
Hon hoppas hålla landslagsnivå i tre, fyra år till. Men övergången till ett yrkesliv efter fotbollen rycker obönhörligen närmare, och som damproffs tjänar man inte så mycket att man kan ta det lugnt efter idrottskarriären.
Lite bekymrar det henne att hon inte vet vad hon vill göra.
– Livet som fotbollsproffs är väldigt bra, och jag får betalt för att göra det jag tycker är allra roligast, säger hon. Det här med att arbeta från tidig morgon till sen eftermiddag och göra samma sak många dagar i veckan, har jag lite ångest för. Men jag kan ju inte spela fotboll hela livet, så jag kommer inte undan, haha. (TT)