Där visar hon sina tygkassar som har den traditionella plastkassen som mall.
– Projekt Antiplasti är en reaktion på alla plastkassar vi slänger, och som hamnar i kretsloppet på fel sätt, – som nyligen då vi kunde läsa om valen med 35 stycken plastkassar i magen. Jag vill få människor att tänka om, och att i stället tänka: ”Varför i stället inte ha en fin kasse med sig när man handlar, som man gillar och är lite stolt över, kanske gjord av julgardinerna eller ett slitet påslakan”, säger Ulla-Christina och placerar ut några av kassarna på ett bord. De är i olika storlekar, alla med sin egen historia. Här finns Marimekkotyget ”Snöbär” och vackert servettyg i blekblått/rosalila – minne från en Polarprisutdelning, berättar hon.
– Det kommer några nya varje dag. Jag har hemskt roligt när jag gör mina kassar, säger hon och visar sina tygskåp med mängder av färgsprakande tygstuvar i höga travar.
– Jag vågar inte tala om hur små tygbitar jag sparar på.
Ulla-Christina är född i Småland och uppvuxen i Malmö. Hon tyckte tidigt om att sy och att pyssla, och uppmaningen ”Du ska bli textillärare”, kom från en lärare redan när hon var barn. Fast som många andra har hon inte enbart rosafärgade minnen av textilslöjden.
– Vi gjorde slöjdpåsar och jag var klar med min redan hösten 1956. Men jag fick inte brodera det årtalet utan 1957, eftersom de andra i klassen blev klara med sina påsar då.
Tanken på att bli textillärare fanns kvar ända upp i gymnasiet, även om hon ett tag funderade på att bli arkitekt.
– Men eftersom jag tyckte om att jobba med händerna blev det textillärarutbildningen, säger hon och berättar om specialtekniker som till exempel knyppling, vävning och tovning.
– Det är alltid bra att kunna lite mer än det man ska undervisa i, även om jag faktiskt har knypplat med många av elever. Fast att slå frivoliteter ägnar jag mig inte åt. Där går min gräns.
Hon arbetade i många år som textillärare i Uppsalas grundskolor, däribland Eriksbergsskolan, där hon jobbade i 22 år, några av dem som biträdande rektor.
– Det var en härlig tid, och jag kände att jag fick luft under vingarna, säger Ulla-Christina som bidrog starkt till datorns intåg i slöjden. Bland annat fick hon tidigt pengar till olika datorprojekt på högstadiet. Intresset hänger ihop med hennes lust att lösa problem – matematik och slöjd var favoritämnen i skolan. Fast åren som bitr rektor förstärkte känslan av att det var pedagogik hon ville ägna sig åt.
– Även om jag lärde mig mycket sögs jag in i administrationen.
Hennes intresse för pedagogik har resulterat i en diger samling undervisningsmaterial. Trots att det är några år sedan hon slutade dyker det då och då upp idéer om vad som kan passa bra att göra i textilslöjdsundervisningen.
– Jag kommer på mig själv med att fortfarande sex år efter pensioneringen tänka på saker som skulle kunna göras i skolan.
Sång har alltid betytt mycket. Ända sedan barndomen har hon sjungit i kör, och det var också genom sången hon träffade sin make Kettil.
– Jag provsjöng för Upplands nations kammarkör som han ledde, säger Ulla-Christina som även sjöng i Canzonetta, Domkyrkans oratoriekör och Mysteriekören.
– Vi hade så roligt med Mysteriekören, och gjorde turnéer, radioinspelningar och en skiva i mitten av 70-talet. Men sedan fick vi alla för många barn och hade inte tid längre, säger Ulla-Christina som i dag gläds åt döttrarnas musikaliska framgångar.
Efter pensioneringen inledde hon ett samarbete med Inger Degerfält, grundare av det digitala Slöjdlexikonet (slöjd.nu). De båda klickade direkt, hade samma pedagogiska tankar och samma noggrannhet. Första projektet handlade om knyppling, som då inte fanns i Slöjdlexikon. Hösten 2015, efter knypplingsprojektet, tog Ulla-Christinas projekt Antiplasti fart.
– Då fick några högstadieelever sy en tygkasse, med en traditionell plastkasse som mall. Vi filmade och lade ut den i Slöjdlexikonet och sedan på youtube. I dag har runt 5 600 personer sett filmen.