När Signe Lundqvist föddes i Uppsala 1910 bodde det bara 25 960 personer i staden, flyget hade precis etablerats och Gustav V, vår nuvarande kung Carl Gustafs farfars far, hade blivit regent några år tidigare. Men när UNT ringer och ber om en intervju ställer hon sig tveksam till om hennes 105-årsdag är värt att skriva om.
– Jag tycker väl egentligen inte att det är någonting att fira. Jag är inte så märkvärdig. Men det ska väl gå bra, säger hon till slut.
Hur födelsedagenkommer att se ut är hon inte helt säker på.
– De kommer väl hit. Barnen. Och barnbarnen. Och barnbarnsbarnen. Sedan finns det ju ett barnbarnsbarnsbarn nu – fem generationer, säger hon och skrattar när hon tar emot i sitt rum på hemmet där hon bor.
Båda hennes föräldrar blev väldigt gamla. Att hon växte upp på landet kan också ha något med saken att göra, tror hon. Hon berättar att hennes far köpte familjens gård i Vangsby i Vänge 1904.
– Sedan har jag har alltid varit helnykterist. Aldrig druckit någon sprit och inte rökt.
Just det är något som hon känner starkt inför. Hon arbetade länge som hemsamarit och engagerade sig i nykterhetsfrågan.
– Det är något gift som biter sig kvar i kroppen. De måste ha det där. Det är många som ha kämpat med det. Man måste var stark och att kunna säga "nu är det slut bara", säger hon samtidigt som hon slår näven i bordet.
När hon var ung bodde hon en tid i Stockholm och Bromma innan hon återvände till Uppsala med sin make Harry, som finns på bild på en byrå i rummet. Tillsammans fick de fyra barn och drev en framgångsrikt företag som importerade och sålde frukt i staden.
– Vi hade alla kiosker i Uppsala, berättar hon.
Vilken tid i ditt liv var roligast?
– Ja, det var ju ungdomen. Men jag var uppfostrad så jag var inte ute och dansade och sådant där.
Hon bor på ett äldreboende på Svartbäcksgatan, i ett område hon tycker mycket om.
– Det ligger väldigt vackert här. Det är inte mitt i staden med avgaser och sådant där. Det är många andra gamlingar som bor här omkring. Folk blir ju så gamla nu för tiden, säger hon.
Vad tror du att det beror på?
– Folk tar hand om sig mer nu. Förr gjorde de eget öl och egen sprit och drack. Sedan har väl maten blivit bättre också.
Men ibland är hon trött på att vara själv, berättar hon. Hon har förlorat många nära och kära genom åren. Det kan vara tufft att bli äldre.
– De gamla vännerna går bort. Man blir ensam när man blir gammal, har jag konstaterat. Allt förändras med tiden. Det står inte still, det gör det inte, säger hon.
Hon hör och ser lite dåligt och behöver sin rullator för att ta sig runt på boendet. Och minnet är inte var det en gång var.
– På sista tiden glömmer jag lätt. Förr kom man ju ihåg allt. Det som hände när man var riktigt ung är inspelat ordentligt. I går, då vet jag inte vad jag gjorde, säger hon.
En av dem som ska ordna födelsedagskalaset är barnbarnet Ann-Charlotte Björklund. Hon är en av fem generationer av släkten som ska fira dess äldsta medlem. Mellan Signe och det yngsta barnbarnsbarnsbarnet ryms det 101 år.
– Hon har varit i farten så länge jag minns. En underbar människa som alltid sprider glädje omkring sig. Vi har alla lärt oss mycket av henne. Inte minst är hon en jätteduktig matmor som alltid brukade bjuda oss alla på god mat. Hon är helt otrolig och vi är så glada att hon bara lever och lever, säger Ann-Charlotte Björklund.