Vi träffas hemma hos honom i Ängsvaktartorp, som heter så därför att kungens hästar en gång betade på ängarna nedanför. I ett av husen på gården har han sin filmateljé, och ger mig smakprov på Ekerwaldfilmen som ska visas i SVT:s K Special under våren. En längre version är tänkt för biograf.
Det framgår redan i prologen hur personlig filmen är, och snart utkristalliserar sig ett ömt och kärleksfullt porträtt av Carl-Göran Ekerwald. I en sekvens funderar Ekerwald, apropå Sigrid Kahle, kring kärlek: ”På äldre dagar har man ju så väldigt kort tid, kanske bara några månader. Då gäller det att vara tillsammans så mycket som möjligt”.
– Jag minns mitt första möte med honom, i ett kulturellt sammanhang bara några månader efter Sigrid Kahles död, och jag visste inte då vem han var. Han bara satt där och utstrålade en märklig och fascinerande kombination av blidhet och vishet som gjorde både mig och min sambo Lena så tagna.
Peter råkade ha tid över just då, och kontaktade Carl-Göran Ekerwald.
– Vi bad honom om att få göra var sitt projekt: en film och en skulptur i brons, Lena är bland annat skulptör.
Peter växte upp i Eriksberg och Norby. Hans pappa var egenföretagare och grundade företaget AB Nyckelhus. Till en början gick han i pappas fotspår, och läste till gymnasieingenjör vid Fyrisskolan. Efter studenten jobbade han sedan i sju år på Nyckelhus. Men i bakgrunden fanns intresset för att filma. Peter gjorde sina första filmer – naturfilmer – redan på 70-talet tillsammans med en kamrat. Det var också en kamrat som berättade om Dramatiska institutet (nuvarande Stockholms dramatiska högskola). Han blev intresserad och sökte dit – urvalet gjordes efter olika prov i fyra steg. Till sin egen stora förvåning kom han in.
– Det var inte meningen alls, jag blev chockad. Men jag gav det en chans, och sa upp mig från jobbet. Pappa var jättestolt över att jag kom in, säger Peter som gick DI:s filmfotografutbildning 1979–81. Han, som dittills mest ritat efter linjal och räknat ut hållfasthet på hus, befann sig nu i en ny miljö tillsammans med andra unga, skapande människor med olika bakgrund och från olika länder.
– Efter första veckan var jag vimmelkantig. Det var en kittel av otämjd kreativitet, men till slut fann jag min plats. Jag fick kompisar, och det jag gjorde blev uppskattat.
Peter har arbetat med film sedan 1981 och fortsätter ”utan förbehåll”. Hans karriär fick en smakstart i och med filmen ”Smärtgränsen” som han fotograferade åt Agneta Ehlers Jarleman 1983.
– För första gången nånsin fick en dokumentärfilm en Guldbagge.
Under åren har han regisserat åtta egna filmer, och jobbat mycket med kvinnor, däribland Leyla Assaf Tengroth och Gunila Ambjörnsson. Han har även arbetat med Mattias Klum och Peter Cohen, och filmat i många olika länder över hela jorden. Sina erfarenheter berättar han om i boken ”Yrke: filmfotograf – Hemligheter och sanningar om arbetet bakom kameran”. Peter tycker om att skriva och har fört dagbok sedan 20-årsåldern, numera i digital form.
Han har redan startat ett nytt filmprojekt för att separationen inte skall bli för svår när han nu snart lämnar ifrån sig Ekerwaldfilmen. Arbetsnamnet på nya filmen är ”Sakrala rum”.
– Den ska utforska vad det är som gör att vi häpnar över det vi inte kan förstå. Jag är inte religiös, men kyrkan med orgelmusik kan göra mig väldigt tagen, på samma sätt som jag blir av naturen eller en stjärnhimmel. Det är en sorts storhet, något sakralt i det som slår an en ton hos mig, och den känslan skulle jag vilja utforska – en vertikal koppling som kanske har med Gud eller existensen att göra.
Stjärnhimlen över gärdena runt omkring har han som intresserad stjärnskådare god utsikt över.
– Jag gillar astronomi. Det är den enda vetenskap som ingen har någon vinning av, utan den drivs enbart av vår egen nyfikenhet. Jag är fascinerad av alla kostsamma projekt som får rulla på utan att betala sig.