Berit Stag är en person som hjälper människor på flera olika sätt och så har det i princip alltid varit. Förebilden var hennes pappas moster.
– Mitt engagemang började nog på riktigt när barnen var små och jag arbetade som dagmamma hemmavid. Sedan dess har det bara blivit så att jag hjälpt människor av bara farten.
Hon var mycket ideellt engagerad och när familjen flyttat från Stockholm till Håbo blev hon handplockad till att starta en verksamhet för kommunens krisgrupp i Bålsta.
– Vissa blev väl lite sura eftersom jag inte var utbildad socialsekreterare men jag bevisade att jag hade erfarenheter för att klara av det.
Dessutom blev hon politiskt engagerad. De hade precis flyttat till Bålsta och kände inte så många.
Hon ville engagera sig och göra skillnad. Så kom det sig att hon blev kommunpolitiker i Håbo kommun och hon satt i både kommunfullmäktige och i skolstyrelsen, engagerade sig i kyrkopolitiken och stod mycket i valstugorna.
En väninna till henne skulle starta en kvinnojour i Bålsta och ville ha med Berit Stag.
– Håbo är ju en typisk villakommun men det finns många kvinnor där som mår dåligt och blir misshandlade.
Kvinnojouren mottogs bra och Berit Stag själv kände att hennes arbete var viktigt.
– Människor som inte orkar hjälpa sig själva måste vi hjälpa.
1992 var det dags för Berit Stag att starta ett ”nytt liv”. Hon flyttade från Bålsta till Storvreta, gifte om sig och lämnade kommunalpolitiken bakom sig. Hon fick jobb som lärarvikarie i textilslöjd. Att sy har varit ett stort intresse sedan hon var barn.
Genom arbetet i olika krisgrupper har hon uträttat mycket gott, inte minst som ledare i Vattholma kommundelnämnds kris- och beredskapsgrupp som hon var med och startade. Redan efter en månad kom eldprovet, Estoniaolyckan. Hon minns fortfarande den dagen.
– Jag vaknade av klockradion på morgonen och det var ju det enda de pratade om.
Hennes uppgift blev att snabbt organisera ett krisarbete. Hon pratade med familjen så de var med på det hela.
– Man måste få uppbackning från familjen annars så fungerar det inte. I en sådan där situation kopplar man bort allt annat.
Drygt tio år senare slog olyckan till igen, tsunamin 2004. På trettondagsafton fick Berit Stag telefonsamtal från socialjouren i Uppsala. En timme senare var hon på plats i Uppsala och det var dags att organisera en krisgrupp. De fick låna en hel våning över det gamla Rådhuskaféet, företag lånade ut möbler, skänkte fruktkorgar och det ordnades med datorer och telefoner.
På måndagsmorgonen klockan 10 kunde de öppna och på börja det svåra arbetet.
– Det var riktigt tufft alltså. Det var så många drabbade. Jag minns särskilt ett äldre par som förlorat både sin son och sitt barnbarn. Jag minns också historier om personer som kommit ifrån sin familj men sedan återförenats. Allt som berättades under de där månaderna var man tvungen att lämna kvar i lokalerna där de berättades. Det gick inte att ta med sig hem. På bussen hem försökte man koppla bort allt och när jag kom hem bytte jag om och försökte leva ett vanligt liv.
Hon har vigt en stor del av sitt liv åt att hjälpa andra. Arbetet har tagit henne till platser där hon kunnat glädjas, som när hon fått höra hemska historier som ändå slutar bra eller när hon åkt Herkulesplan, vilket hon gjort två gånger i tjänsten och beskriver som väldigt maffigt.
För Berit Stag är det otroligt viktigt att ha familjen i ryggen och må bra själv för att kunna hjälpa andra. Hon beskriver det lite som flygvärdinnans instruktioner innan ett plan ska lyfta. Du måste sätta på dig din egen andningsmask först, innan du hjälper andra.