Hon har också förfört litteraturkritiker med sina böcker.Yrsa Stenius är van vid att väcka stormar, men det betyder inte att hon trivs i blåsten.
Kanske hamnar hon snart i ett nytt blåsväder. Christer van der Kwast – känd som åklagaren i rättsprocessen mot Thomas Quick – kommer den 21 januari ut med en bok om rättegångarna, och Yrsa Stenius har skrivit förordet. Med tanke på vilka känslor van der Kwast väcker hos sina kritiker är det inte omöjligt att Yrsa får en släng av sleven.
Några av de tunga elefanterna i medie-Sverige som krävde hennes avgång när hon var Allmänhetens pressombudsman kanske ansluter sig. Det är inget hon utesluter, men inte heller något hon ser fram emot, säger hon.
Du har beskrivit dig som känslig under uppväxten. Behöver man inte vara rätt hårdhudad för att bli PO eller chefredaktör på en kvällstidning?
– Jag tror inte alls att det är en ovanlig paradox att man bekämpar sin känslighet genom att utsätta sig för ganska mycket. Man har två val, endera drar man sig in i sin känslighet och då blir livet väldigt svårt. Eller så försöker man tygla den genom att anstränga sig.
Hon växte upp i ett intellektuellt hem i Helsingfors och fick tidigt lära sig värdet av övertygande argumentation. Hon drömde aldrig om att bli journalist, men var en skicklig skribent och gled in i yrket efter studierna, genom en anställning på finlandssvenska Arbetarbladet. Fem år senare blev hon chefredaktör där och 1979 rekryterades hon till Aftonbladet, först som kulturchef.
Du kom till Sverige utan personligt nätverk här. Det måste ha varit en utmaning?
– Jag var en fullkomlig solitär när jag kom hit. Och varje gång jag har varit ute i blåsväder under mina 36 år i Sverige, då märks det att jag inte har något nätverk. Jag har aldrig tillhört någon kategori journalister eller kategori författare; jag har aldrig tillhört något gäng.
Den finlandssvenska identiteten skapar också en distans, säger hon. Hon är hemma i språket, har god insyn i kulturen, men hon är och förblir finsk medborgare.
Det var ett stolt ögonblick att bli chefredaktör för en av de stora drakarna, men den bästa tiden kom efteråt. Hon frilansade i tio år, skrev om mordrättegångar för Aftonbladet, och gav ut ett antal hyllade böcker om allt från sina älskade taxar till Jussi Björling. Intresserar hon sig för något blir det oftast en bok till slut. Till hösten kommer hon ut med en ny, som ska avhandla hennes 50-åriga yrkesliv.
Boken om Jussi blir för övrigt opera i Vattnäs konsertlada i sommar. Det var Yrsa Stenius mamma som introducerade henne till denna berömda tenor.
– Hon sjöng själv jättebra, hon var skådespelerska och de skolades ju i sång. Hon älskade Jussi Björling, var tokig i honom. Vi hade direkta seanser hon och jag, där vi åt skinksmörgås, hon drack rödvin och vi lyssnade på Jussi Björling. (TT)