När man träffar dagens jubilar på någon av stadens gator blir det lätt så att man talas vid en stund. Är man själv pratglad är risken överhängande att det blir en ganska lång tid. Så när jag några dagar före intervjun träffade Lars Sund på Dombron antydde jag att det kunde bli en hel del att prata om. Han svarade då: ”Min kommande bok lär du få svårt att få ur mig så mycket om, men jag kan gärna prata om dagstidningens prekära situation.”
Sedan pratade vi under intervjun om väldigt mycket, så det var nära vi glömde bort tidningarna. Men det kommer.
Lars Sund är född i Jakobstad i Finland, och man får raskt en kortfattad redogörelse för stadens historia, bland annat att ”Jakob” i stadens namn kommer från Jakob De la Gardie.
– Han kallades Late Jakob av sina underlydande. Han hann till exempel inte med att grunda staden under sin livstid, så det blev hans änka Ebba Brahe, som gjorde det i stället.
I Jakobstad gick Lars Sund i skola och tog, för ganska precis 40 år sedan, studenten där.
– Min mamma var posttjänsteman och min pappa var bilmontör, här i Sverige motsvarar titeln bilreparatör Så min bakgrund är inte helt och hållet proletär, men inte så långt därifrån. Jag har inga syskon. Det var nog tur, för det hade de nog inte klarat, lägger han till för att fullständiga familjebilden.
Naturintresset, där fågelintresset funnits med sedan 10–12-årsåldern, fick säkert hjälp av vistelserna i sommarstugan, som pappan byggt själv utanför Jakobstad.
– Jakobstadstrakten var Finlands sommarstugetätaste område. Så havet har alltid betytt mycket för mig – och Fyrisån är inget bra substitut, suckar han knappt hörbart.
Hösten 1973 började han studera vid Åbo Akademi och läste humaniora, närmare bestämt engelska, svenska och litteraturhistoria. Han klargör att det finns två universitet i Åbo, svenskspråkiga Åbo Akademi och finskspråkiga Turun yliopisto (Åbo universitet). Dessutom finns det en handelshögskola.
Under studieåren författardebuterade han 1974 med en diktsamling, och den första romanen kom året efter. Samtidigt hade han gjort sina första lärospån som journalist.
– Mitt första sommarjobb fick jag på Jakobstadstidningen. Där lärde jag mig grunderna av de äldre journalisterna där. Då fanns det både hängslen och livrem för skribenterna, både korrekturläsareoch redigerare som läste texterna.
Eftersom personalstyrkan var liten fick han snart göra ”riktiga” jobb.
– Jag fick tidigt ta hand om onsdagskappseglingarna, för där visste jag i alla fall vad jag talade om, gammal sjöscout som jag var.
1979 kom han till Sverige och Uppsala och ett sommarvikariat på Upsala Nya Tidning. På hösten fick han sedan en deltidsanställning där. På UNT blev han kvar tills han 2000 fick ett femårigt statligt finländskt konstnärsstipendium.
Trots att han lämnat tidningsvärlden är han fortfarande engagerad i frågan om dagspressens ”prekära situation”.
– Den managementstil som råder på tidningar i både Sverige och Finland är jag rädd har påskyndat utvecklingen, där dagstidningarna förlorat både läsare och annonsörer till nätet.
Egentligen har man ju tidningen till att få reda på vad de sade på Rapport i går kväll, säger han och tycker att det finns allt mindre ”läsning”, fördjupande artiklar, i papperstidningarna, ett ord han för övrigt tycker illa om.
– Man har haft lite för bråttom att såga av grenen man sitter på, sammanfattar han.
Trots sina många år i Sverige är han i själ och hjärta finländare och håller självklart på ”Lejonen”, när Tre Kronor möter Finland i ishockey. Och de flesta av hans böcker har också handlingen huvudsakligen förlagd till Finland.
– Den enda bok som riktigt utspelar sig i Sverige är fågelboken, säger Lars Sund om En morgontrött fågelskådares bekännelser, från 2010, en samling essäer om hans möten med fåglar.
Som han förutskickade blir det inte mycket talat om hans kommande bok.
– Det ska förhoppningsvis bli en ny roman, som lika förhoppningsvis skall komma ut nästa år.