Dessutom har han en stark dragning åt rättsfilosofi.
Vi träffas hemma hos honom och slår oss ner i den före detta gillestugan vars väggar nu kläds av böcker – Åke är en läsande människa.
– Det här är ett område folk inte flyttar ifrån. Gatan kallas ”Lyckliga gatan”. En gång i månaden träffas vi grannar turvis hos varandra för en stilla pubkväll. Det har vi gjort i ett par decennier, berättar han.
En lärare i historia och latin hemma i Karlstad väckte hans intresse för den klassiska antiken. Åke gick helklassisk linje.
– Grekiskan var roligare än latinet. Jag har haft mycket stor glädje av i livet av att kunna grekiska, säger Åke som ett tag funderade på lärarbanan men till slut valde juridiken. Fast språkintresset finns kvar. Han pluggar italienska vid Senioruniversitetet (och läser Elena Ferrante på originalspråket).
– Att läsa går bra, att samtala är värre, sammanfattar han sina framsteg.
Åke kom till Uppsala 1958 för att läsa juridik. Just då hade han inte en tanke på att läsa filosofi.
– Men efter ett tag märkte jag att jag inte var lika road av lösningen på problemet som av sättet att resonera sig fram till den. Jag blev helt enkelt fångad av argumentationstekniken, säger Åke som sedan läste filosofi för storheterna Ingemar Hedenius och Konrad Marc Wogau.
– Det verkade vara min melodi. Jag var lite filosofiskt lagd även om jag inte visste om det själv.
Han var dock hela tiden inställd på att disputera i juridik och doktorerade 1973. Åke blev sedan professor i Stockholm i allmän rättslära, ett ämne som som han mer eller mindre identifierade med rättsfilosofi.
– Jag gjorde mitt bästa att sätta min prägel på ämnet och strama upp det. Det fanns ett fint samarbete mellan filosofer och jurister här i Uppsala, vilket inte är helt vanligt, säger Åke som var professor i Uppsala 1994 fram till pensionen. Fortfarande har han kopplingar till sin gamla institution och deltar ibland i högre seminarier.
Han får rika tillfällen att träffa kolleger från andra vetenskaper genom sitt engagemang i Kungliga vetenskapssamhället. Under 17 år var han också inspektor på Värmlands nation.
– Det är så stimulerande att få umgås med unga människor på ett otvunget sätt.
Han skriver böcker i allmän rättslära och rättsfilosofi, och har specialiserat sig på begreppet rättsstat. 2014 publicerade han en bok i ämnet på Springer. I början av nästa år publiceras hans senaste skrift, en bok om rättsordning. Båda begreppen fascinerar honom.
– Juridik är en humanistisk vetenskap och rättsordning är en kulturyttring på samma sätt som musik, konst och litteratur.
Hans största engagemang under senare år är svensk säkerhetspolitik. Han tror att mörkläggningen hemma i Göteborg under kriget påverkat hans liv mer än han anar.
– Det handlar om fruktan för krig. När världen känns som allra värst i dag, då tänker jag på hur jävlig den var när jag var barn.
Därför har han artiklar i SvD och UNT argumenterat för ett svenskt Natomedlemskap.
– Det hela är oerhört enkelt. Sverige kan inte försvara sig på egen hand och därför har vi allt att vinna och inget att förlora på ett medlemskap. Och vi ska gå med nu genast – inte först när det kniper.