Vi träffar en nyligen ljumskbråckopererad Alexander hemma hos sin pappa Nicke, som pysslar om sonen under konvalescensen. Husets hundar hälsar hängivet och drar sig sedan diskret tillbaka. Alexander berättar lugnt och klarsynt om sin livsresa, och som reporter kan jag bara känna beundran och respekt.
Han tillbringade sina första fyra år i Nyboda. Familjen flyttade sedan till Storvreta där han växte upp. Alexanders skolår – i Gamla Uppsala skola, Heidenstamsskolan och Bolandsskolan – är en mörk parentes i hans liv.
– Det var inga bra år. Jag mobbades i stort sett genom hela skoltiden. Maten blev min tröst, säger Alexander som därför skaffade sig en rejäl övervikt.
Han tog studenten 2006 på fordonslinjen, och varvade arbetslöshet med extraknäck på Posten, där föräldrarna jobbade, och på Frisenius Kabi:s lager. De senaste åtta åren har han varit lagerarbetare och truckförare i byggvaruhandeln Bygg-Ole. Jobbet fick han via arbetsförmedlingens rehabavdelning.
– Jag gjorde praktik på företaget, och sedan ville de ha mig kvar.
Alexander har en lätt Aspbergers syndrom, och behöver inte medicinera.
– Bara diagnosen var medicin nog. För första gången i mitt liv förstod jag varför jag inte funkar som andra, och fick verktyg att bearbeta det med.
Han trivs mycket bra på sitt jobb, inte minst därför att ingen mobbning förekommer där.
– Såklart vi småretas lite, men det är bara för att lätta upp stämningen. Det är en helt annan sak än riktig mobbning, säger han med övertygelse.
Det var inför en ljumskbråckoperation 2012 som han började orientera sig mot ett nytt, sundare liv. Läkarna ville att han skulle gå ner i vikt inför operationen.
– Det gav mig motivation att förändra min livsstil, säger Alexander som inte kört någon diet utan bara ätit mindre portioner och rört sig mer. Efter operationen fortsatte han på samma väg. Han började träna på gym några gånger i veckan och cyklade till jobbet, två mil om dagen. 2013 började han med motionscykling och skaffade sig en racerhoj. Han är med i två cykelklubbar och har fått många nya bekantskaper i klubbarna och under de lopp han kör.
– Man tävlar inte mot andra, utan mot sig själv och klockan. Cyklingen är ett intresse som kommer att vara livet ut. Jag är glad att jag har funnit min grej – ett fritidsintresse som ger motion.
Gradvis hittade han sitt nya liv och gick ner 37 kilo på egen hand, med föräldrarna som stöttepelare.
– Det jag trodde skulle bli svårast att avstå från blev det lättaste: chips, läsk, kakor och andra onyttigheter. Jag var storkonsument av drickchokladen på jobbet, men den slutade jag helt med. Det blev säkert många kilon som försvann då. Fast ärligt talat var jag konstant hungrig de första två veckorna.
Och på skottdagen i år opererades han åter för bråck, fast i andra ljumsken.
– Att vara borta från jobbet är både och. Jag tycker om mitt jobb och mina arbetskamrater, så det känns lite tråkigt att vara därifrån. Det är förstås trist att inte kunna träna eller cykla, men jag försöker göra det bästa av situationen. Jag fördriver tiden med att kolla på film och gå ut med pappas hundar.
Alexander har inte enbart tagit kontroll över sin kropp och sin diagnos. Han har sitt fasta jobb och sitt körkort, och 2009 flyttade han in i egen lägenhet.
– Jag känner mig stolt över mig själv, och skulle gärna dela med mig av min resa. Men det faller på att jag tycker det är jobbigt att hålla föredrag. Det känns läskigt att tala inför många människor.
Och apropå detta med skottår skulle det vara tjänstefel att inte fråga Alexander vad som händer 2020, nästkommande skottår?
– Jag ska cykla Vätternrundan!