Alla som uppmärksammas under vinjetten UNT gratulerar behöver inte fylla år. Berättelsen om ett liv kan vara värd att uppmärksamma. En sådan berättelse har Alice Rinell Hermansson. Hon är född i Kina, i den förhållandevis lilla staden Jiaozhou i Shandongprovinsen, där först hennes farföräldrar och sedan hennes föräldrar varit missionärer. Hennes berättelse är på samma gång hennes egen familjehistoria och ett hörn av världshistorien, sedd ur ett tämligen okänt perspektiv.
– Jag fick gå i en svensk skola, som drevs av missionen. De utbildade oss för en framtid i Sverige, säger hon och tycker att det är lite trist att inriktningen på hemlandet gjorde att hon inte fick lära sig kinesiska ordentligt. De sista åren gick hon i amerikansk high school.
Efter utståndet krig, där japanerna ockuperade området och amerikanerna och engelsmännen internerades, reste Alice Rinell med familjen hem till Sverige 1948, 17 år gammal.
– Efter kriget kom ju konflikten mellan nationalisterna och kommunisterna och efter kommunisternas maktövertagande gick det inte att verka i Kina som missionärer, så mina föräldrar åkte på 1950-talet till Japan, där de var i elva år.
– Då jag kom till Sverige 1948 hade jag ambitionen att åka till USA och gå på college, berättar hon. USA-resan blev av olika skäl inte av så hon gick ett år på missionslinjen på Betelseminariet, som var Baptistsamfundets pastorsseminarium.
– Efter det åkte jag 1952 hit till Uppsala och gick sjuksköterskeskolan och gick sedan lärarutbildningen på Vårdskolan. Så småningom började jag doktorera på Socialmedicinska institutionen och disputerade på vård i livets slutskede 1990. När jag gick i pension var jag interimistisk rektor på Ersta.
Men allt började i själva verket mycket tidigare. Hennes farföräldrar kom till Jiaozhou redan 1894. Farfar, J A Rinell, hade tidigare tjänstgjort i Fredrikshald i Norge – Sverige och Norge var ju då fortfarande i union.
– Farmor Hedvig, som kom från Skyttorp, hade gått på Granskolan här i Uppsala, där de hade en ettårig lärarutbildning, och blivit ”skolmadam”. Men sedan gick hon ju och blev baptist, så då fick hon inte undervisa längre, berättar Alice Rinell Hermansson, och lägger till:
– I Kina var hon skolmadam hela livet!
En kort tid efter ankomsten föddes äldste sonen, Alices pappa, och han fick det ovanliga namnet Egron, som blir lite mer begripligt om det läses baklänges och speglar farfaderns starka sympatier för unionen. Som om det inte var nog döptes nästa son till Oscar, efter unionskonungen själv.
Tyskarna kom 1897 och området var fram till 1914 en tysk koloni. De anlade järnväg och byggde järnvägsstation, i typisk tysk stil, berättar Alice Rinell Hermansson.
De båda sönerna fick från sexårsåldern gå på internatskola, sex dagsresor från Jiaozhou. Efter fullbordad skolgång där åkte de hem till Sverige och gick på Betelseminariet, och återvände till Kina och Jiaozhou.
– Pappa och farbror Oscar blev missionärer – de andra syskonen blev amerikaner, sammanfattar Alice Rinell Hermansson.
Redan före pensioneringen började hon åka tillbaka till Kina, när det blev möjligt, första gången 1983 med sin farbror Oscar, då 87 år gammal.
– Han skulle försöka spåra upp några av de gamla församlingsmedlemmarna. Numera finns det bara en, statligt sanktionerad, kyrka. Någon missionsverksamhet tolereras fortfarande inte.
I dag arbetar Alice Rinell Hermansson två dagar i veckan i arkivet på Baptistsamfundet och hittade där en karta från 1920-talet över det gamla Jiaozhou, som hon sedan vid ett besök där har kunnat lämna en kopia av till en lokalhistoriker, som använt kartan, med ursprungliga svenska förklaringar kompletterade med kinesiska, i utställningar och på insidan av skyddsomslaget till en bok om det gamla Jiaozhou.
– Det här med Kina har varit så roligt, så jag tycker jag har haft en rik pensionärstid, avslutar Alice Rinell Hermansson.