Hon växte upp på en bondgård i Ärla i Sörmland, och pluggade vid läroverket i Eskilstuna där hon tog studenten 1955.
På helger och lov jobbade Irene extra på Eskilstuna lasarett. Redan tidigt var hennes stora passion att rita och måla.
– Kanske är jag född sådan. Ända sedan jag var barn har jag upplevt färger starkt, och alltid känt för allt som är vackert.
Irene ville egentligen ha ett yrke där hon kunde fortsätta att skapa – designer kanske – men kände samtidigt att hon inte tordes satsa på något så vågsamt.
– Jag insåg att det var säkrast att välja lärarbanan, säger Irene som efter studenten jobbade som au pair i Sydfrankrike. Till Uppsala kom hon år 1955 för att plugga. Det blev en fil mag i engelska, franska, religionshistoria och, lite otippat, etnologi.
– Det var av purt intresse. Jag hade en idé om att få resa ut i Tredje världen som volontär. Men det visade sig att Svenska kyrkan, i alla fall då, inte kunde ta på sitt ansvar att skicka ut en gift kvinna.
Hon fick genast ordinarie tjänst i Knivsta, där hon bosatte sig nära sjön Valloxen med skolan på några minuters avstånd. Irene arbetade som adjunkt i engelska och franska även på Cederbladsskolan i Uppsala, och i Hallsberg.
– Att undervisa motiverade vuxna är mer än tacksamt!
Under läraråren i Knivsta reste hon med många studenter till Sydfrankrike, där de tillbringade några veckor, och gjorde utflykter till Monaco och Paris.
Efter sin helhjärtade satsning på karriären träffade hon 1975 på en av sina resor blivande maken Henri, som var belgare. Han hade växt upp på en kaffeplantage i dåvarande Belgiska Kongo.
– Jag var 36 år när jag fick mitt första barn – det förhållandet varade inte – och 45 när jag fick mitt andra barn, med Henri. Han flyttade hit till Knivsta och anlade en trädgård i medelhavsstil, med bland annat sparris och meloner, säger hon drömskt. Under en period drev makarna bar och kafé med båtuthyrning i Sydfrankrike.
– Baren hette ”La Sirène”, sjöjungfrun alltså, och låg väldigt vackert i närheten av hamnen. Här samlades gubbarna på eftermiddagen för att dricka en pastis och spela boule.
Under den här tiden bodde familjen själva under en period i en husbåt.
– Yngsta dottern var bara tre månader då. Hon sov så bra när hon blev gungad av vattnet, säger Irene, som höll kurser i franska på plats.
Efter 30 år som lärare gick Irene i pension, och 1994 flyttade makarna till Belgien, där de drev kafé och restaurang. Men ännu var äventyren långt ifrån slut.
– Efter sex år där bestämde vi oss för att flytta till Dominikanska republiken, ett land som då var väldigt inne, och lätt att ta sig till via charterresor. Det påminde Henri om Afrika, så vi beslutade oss för att flytta dit, säger Irene.
Hon sålde slutligen huset i Knivsta och lät bygga ett hus mitt på playan, ett litet stycke från havet och korallreven. De senaste 14 åren har hon tillbringat i Dominikanska republiken,där hon också drev kaférörelse och ett litet bibliotek med böcker på alla möjliga språk som gästerna donerat. Kaféet drev hon på egen hand vidare sedan maken gått bort under den första tiden i det nya landet.
– Att bo och leva under palmerna i solen på playan, det var hela mitt liv, säger hon med viss längtan i rösten, men berättar sedan nyktert att hon i maj för ett år sedan blev påkörd av en bil på ett övergångsställe i staden Juan Dolio och bröt sina båda ben. Hon återvände då till Sverige, där hon blev opererad, rehabiliterad och slutligen installerad i Ekebyhus i Uppsala, där hon trivs utomordentligt bra.
– Annars hade jag nog fortfarande varit kvar där i solen och på playan. Men jag uppskattar de ljusa nätterna här i Sverige, och det är också en stor glädje att nu bo i samma land som en av mina döttrar och några av barnbarnen i närheten. Andra dottern bor i Belgien och dit kan jag ju ta mig rätt enkelt.