Någon 40-årskris vill inte Erik Jerpdal på Fittja gård utanför Örsundsbro kännas vid att han har inför födelsedagen, men lite omtumlande har livet ändå varit den senaste tiden. Efter 22 år som arrendatorer vid Stora Bärby lämnar hans och faderns bolag arrendet i mars 2012, och med bara en tredjedel av jordbruket kvar krävs nytänkande.
– Fittja gård med sidoarrenden är på 120 hektar och det blir naturligtvis något annat än de 270 hektar plus stort slaktsvinstall som tillkom med arrendet av Stora Bärby. Så visst är det en utmaning som väntar, men inte på så sätt att jag räds framtiden. Det är snarare en fråga om vad jag ska satsa på, säger han när UNT träffar honom för grattisintervju hemma på Fittja gård.
Ett rejält köksbord i ett stort och ljust kök, en mörkröd kökssoffa med lagom avskavd färg längs ena väggen, flera kuddar varav en har överdrag med glada kor i mönstret. I ena hörnet en öppen spis med inbyggd braskamin. Det är precis som det ska vara i ett bondhemman.
Vägen till Fittja gård gick för Erik Jerpdal från Svinnegarn via Vilsberga där föräldrarna Erik och Birgitta tog över handelsträdgården 1972, och sedan vidare till Fittja 1985 då föräldrarna kunde förverkliga sina drömmar om eget lantbruk när kyrkan sålde prästgårdens jordbruksdel.
Efter att ha arbetat som rättare på Sjöö gods några år, ett arbete Erik stortrivdes med, gick han lantmästarutbildningen på Alnarp i Skåne:
– Jag stortrivdes de där två åren i Skåne. Här uppe är lantbrukarna jämförelsevis få, och den stora sociala gemenskap mellan bönder som fanns där nere är svår att åstadkomma här. Dessutom är odlingssäsongen mycket längre där, vintern inte så lång. När jag gick utbildningen hade jag siktet inställt på att fortsätta jobba i Skåne som inspektor på någon av gårdarna där.
Erik Jerpdal uttalar inspektor med betoningen på o-et. Så heter det i jordbruksvärlden. Inom skogsbruk ligger betoningen på e-et i inspektor, förklarar han vänligt, och litet roat, när reportern undrar.
Men förhållandena hemma i Fittja ändrades under det andra Alnarpsåret, 1997-98, och i stället för inspektor i Skåne blev Erik delägare i pappa Sven Jerpdals företag Lagunda Animalieproduktion AB, efter att de erbjudits arrendera Stora Bärbys spannmålsodlingar. Svinstallarna hade Sven Jerpdal redan arrenderat tio år då.
Från början hyrde Erik och hans familj bostadshus på Stora Bärby, men sedan några år tillbaka bor Erik, Lotta och döttrarna på Fittja gård.
Livet som lantbrukarföretagare har för- och nackdelar tycker Erik Jerpdal.
– Det är det bästa jobb jag kan tänka mig, med omväxlande arbetsuppgifter och närhet till natur och djur. Men samtidigt är villkoren påfrestande med dålig lönsamhet och en ständigt gnagande oro över små ekonomiska marginaler.
Små marginaler och ändrade villkor är vardag för många lantbrukare. Att EU förändrade konstruktionen av jordbruksstöden från produktions- till arealbidrag är en del av förklaringen till att Jerpdals lämnar arrendet.
– Arealbidraget har blivit norm för arrendesumman, och grisproduktionen som är hårt konkurrensutsatt ligger vid sidan av jordarrendet. Det gick inte att fortsätta på såna villkor, konstaterar Erik Jerpdal.
Nu funderar han över framtiden. Köttdjursproduktionen med dikor blir kvar i Fittja, så mycket är klart. Men om det blir mera arbete för föreningen Sveriges Jordbrukararrendatorer, eller som arrendesyneman eller något annat, det har han inte riktigt kommit fram till ännu:
– Det är inte bara fel att tvingas tänka nytt, det är spännande också. En sådan här förändring gör också att man klart inser vad som ändå är viktigast i livet, familjen och vänner.