Efter tre diktsamlingar är han en etablerad poet, som uppmärksammas och recenseras av alla de stora kulturredaktionerna när han släpper nytt.
Själv ställer han sig milt avvaktande till kritikernas uppmärksamhet, inser att det möjliggör ett fortsatt arbete men vill egentligen slippa förhålla sig till det.
– Det är själva skrivandet som är det viktiga. Att vara i det, att formulera saker som man inte kan formulera på något annat sätt än genom poesi.
Han började skriva poesi för 20 år sedan men egentligen började det långt tidigare. Som sexåring startade han ett punkband med en jämnårig kamrat och började skriva låtar och texter. Som 15-åring upptäckte han poeten Bruno K Öijer, som blev en brygga från punken in i poesin.
– Jag köpte hans samlade dikter under ett besök i en annan stad. På tåget hem satt jag och läste, efter ett tag gick jag till restaurangvagnen och köpte en kopp kaffe. Trots att jag inte gillade kaffe – men kaffe kändes ”poet”. Tillbaka i sätet igen tog jag upp ett anteckningsblock och penna och började skriva. Det har jag fortsatt med sedan dess.
Han debuterade med sin första egna diktsamling ”Men golvet har ingen mun” (Albert Bonniers Förlag) 2009. En sorts sagolik barnskildring om ett rävbarn som gräver ett hål i sitt golv och kommer in i en annan värld. Nästa bok, ”Gråbergsång”, utspelar sig bland troll och nattliga frestelser i en stad, och den senaste, ”Lys med apan” utgår från det storslagna och svårgripbara i att bli förälder.
Linus Gårdfeldt ser sina böcker som en löst sammanhängande trilogi, som följer hans egen livskurva, med humor och viss dragning åt det absurda. För honom är dikterna en möjlighet att uttrycka saker som annars är svåra att formulera med ord eller med någon annan konstform.
Poesin innehåller alla uttryckssätt inom konsten, menar han; musik, bild, berättelse och scenkonst. Att det finns människor som tycker att poesi är otillgängligt har han svårt att förstå.
– Det är ett stort missförstånd. Det är väl snarare så att poesin är en konstform med ovanligt mycket frihet, både för den som utövar och för den som tar del av den.
Linus Gårdfeldt är igång med en fjärde diktsamling men är nu föräldraledig med yngsta sonen. Poesi varvas med puréer och promenader. Familjelivet och skrivarbetet är tillvarons grundpelare, att vara pappa och poet. Och han ser inte rollerna i något motsatsförhållande till varandra. Snarare glider de samman.
– Tillvaron med två små barn är som att befinna sig i en poesivirvel med all fantasi och alla frågor, all lek med språket och all nyfikenhet på världen. (TT)