Efter en skilsmässa ville Lucia Cavelier lämna det gamla bakom sig och börja om på nytt. Att det blev Sverige som hon valde har sin förklaring.
Hon växte upp i den lilla byn Tabio, cirka fem mil norr om Bogota. Pappan var en ansedd advokat och mamman kom från en aristokratisk och politiskt inflytelserik familj.
– Jag är yngst av nio syskon och jag och mina bröder och systrar hade en väldigt bra uppväxt. Vi hade det gott ställt och det fanns alltid spännande saker att hitta på, särskilt som vi hade både hästar och många andra djur på gården.
När hon fyllde fyra år började hon i en katolsk privatskola för flickor. Uniform var det som gällde. Regimen på skolan var sträng och kontrasten mot den relativt fria uppfostran hon fått blev stor.
– Det var förskräckligt! Skolan var superkatolsk och vi var tvungna att be före lektionerna och kontrollen på oss var stenhård. De enda män som fanns på skolan var prästen och musikläraren.
Men hon klarade sig igenom det och 17 år gammal avlade hon ”Bachiller”, motsvarande studentexamen. Nu väntade äventyret i form av ett års språkstudier i Frankrike och Aix en Provence.
– Det var fantastisk väder året om, och maten var en upplevelse i sig. Jag lärde mig att laga ratatouille och att uppskatta goda ostar.
Åter i Colombia började hon 1982 studera på det privata universitetet Universidad de los Andes i Bogota. Först läste hon filosofi men ändrade inriktning och fortsatte med biologi.
– Jag älskade ämnet från första början och kände att jag hamnat helt rätt. Och jag fick stöd hemifrån. Min pappa sa alltid att man skall ägna sig åt det man tycker bäst om.
Det sa han däremot inte när det gällde hennes val av äkta man. Så när hon flyttade ihop med honom bröt hon och hennes pappa.
Efter fyra års studier fick hon praktikplats som forskare i parasitologi i Bogota. Forskningstjänsten var helt oavlönad. Så när hennes man lämnade henne stod hon helt utan ekonomiskt stöd. Att be pappa om hjälp var hon alldeles för stolt för. Och det var nu Sverige kom in i bilden i skepnad av professor Mats Wahlgren på Karolinska Institutet.
– Han besökte vårt sjukhus och jag frågade honom om han kunde ordna jobb åt mig i Sverige.
Det kunde han, visade det sig, och den 2 oktober 1988 steg hon av planet på Arlanda. Där möttes hon av Mats Wahlgren som genom professor Ulf Pettersson vid Institutionen för medicinsk genetik i Uppsala ordnat en gästforskartjänst där.
Hon disputerade 1997 och arbetar fortfarande kvar på Uppsala universitet och Akademiska. sjukhuset.
Första tiden i Sverige blev inte helt och hållet vad hon hoppats. Hon stortrivdes visserligen på jobbet men vantrivdes i övrigt.
– Jag avskydde kylan och mörkret, hade svårt att lära mig språket och att få svenska vänner så jag umgicks mest med andra utländska forskare.
Men situationen ljusnade. 1991 träffade hon sin blivande man Georgios. De köpte en lägenhet i centrala Uppsala och 1996 föddes tvillingarna Pavlos och Aliki. Ett år senare flyttade hela familjen till USA där hon fått en gästforskartjänst på UC Berkeley i Kalifornien. De blev kvar i två år och återvände sedan till Uppsala. För henne blev USA-vistelsen en fantastisk upplevelse och gav dessutom ytterligare forskningsmeriter. För hennes man var det nog inte lika spännande, säger hon. Han blev hemmapappa vilket han var ganska ensam om i Berkeley.
Numera är det Sverige som hemma och bas för den internationella familjen där barnen är fyrspråkiga. Förutom svenska och engelska talar de flytande spanska och grekiska. Det har de glädje av bland annat när familjen besöker jubilarens hemland Colombia och hennes mans hemland Grekland.
– Vi älskar att resa och besöker våra släkt så ofta vi har möjlighet. Jag älskar somrarna i Grekland då kan jag promenera och måla så mycket jag vill. Maten är underbar och jag har lärt mig en del av det enkla grekiska köket. I Colombia är det landskapet som jag njuter mest av.