Fångade råttor före morgonbönen

Karl Fredga växte upp tillsammans med fyra syskon i en stor lägenhet högst upp i Börjegårdarna på Börjegatan i Luthagen.
- Våningen sträckte sig ända från 1B till 3A, så det fanns utomordentliga möjligheter att träna skytte med luftgevär. Men man fick vara noga med att låsa dörren på andra sidan så att det inte inträffade en olycka, säger Karl Fredga.
Hans far var professor i organisk kemi och föräldrarna trodde på en fri uppfostran. Vid ett tillfälle kontaktade en granne barnavårdsnämnden, som senare kom på besök i familjens våning.
- Men den enda åtgärden vi fick lov att göra var att sätta filttofflor på hyvelbänken, säger han.
Karl Fredgas storebror var naturintresserad och tog med sig sin lillebror på olika små äventyr.
- Redan i realskolan fångade vi råttor före morgonbönen, säger Karl Fredga.

Att fånga råttor och andra smådjur har sedan varit ett stående inslag i hans liv, på grund av hans forskning. Det har till och med lett till att han har börjat samla på råttfällor. Nu har han omkring 280 stycken, från många olika platser i världen. Just nu visas alla på Julita gård i Södermanland, som ägs av Nordiska museet.
Efter studier vid Uppsala universitet anslöt han sig till Institutionen för medicinsk genetik, för att få möjlighet att odla däggdjursceller. Där undersökte han kromosomerna hos hamstrar, som blev hans licentiatavhandling. Sedan forskade han ett år i Cambridge, bland annat på mårddjur. Men hans doktorsavhandling kom av en slump att i stället handla om mungos. Vid ett återbesök i Cambridge hade han bett att få fler mårddjur att forska på, men när de hade varit svåra att få tag på fick han i stället mungos.
- Jag tänkte att när professor Parkes nu gjort sig besväret att skaffa tre mungos åt mig måste jag väl undersöka dem. Då upptäckte jag något helt nytt. Hannarna hade bara 35 kromosomer medan honorna hade 36. Det visade sig att hannarnas Y-kromosom var dold, berättar Karl Fredga.

Hans mentor vid den tiden, professor Albert Levan vid Lunds universitet, gick i pension ungefär samtidigt som Karl Fredga disputerade.
- Min doktorsavhandling var just klar i korrekturet när jag sökte professorstjänsten, men jag fick den ändå, säger Karl Fredga.
Det var i nationslivet i Lund som Karl Fredga träffade Birgit. Våren 1967 förlovade de sig och på hösten gifte de sig.
- Nio månader senare hade vi två barn, säger Karl Fredga.
Döttrarna, som var enäggstvillingar, följdes senare av en son.
I början av åttiotalet infördes en ny professur i genetik vid Uppsala universitet, den första i sitt slag i landet. Efter en akademisk strid fick Karl Fredga tjänsten.
- Det passade rätt bra i tiden eftersom alla barnen precis skulle byta stadium i skolan, säger Karl Fredga.

Sedan dess har han varit i väg på flera vetenskapliga expeditioner. 1994 reste ett gäng ryska och svenska forskare längst Rysslands kust för att undersöka tundrans ekologi. Några dagar efter att Karl Fredga gick i pension 1999 bar det sedan av till den magnetiska nordpolen.
- Alla kompasser visade helt galet, så man var lite orolig att man skulle gå vilse när man var ute och letade lämlar, säger han.
Nu försöker han trappa ner, även om han fortfarande lägger ner en hel del tid på vetenskapen. Han ägnar också mycket tid åt de åtta barnbarnen.
- Birgit är nog bättre på att underhålla dem. Jag tar gärna med dem ut i skogen, men det är inte alla som tycker att det är kul, säger Karl Fredga, som har Stadsskogen precis bakom huset.
Snart bär det av till sommarboendet i Båstad, dit också barn och barnbarn brukar komma.
- Egentligen är jag mer en skogs- och fjällmänniska än en badmänniska, men det är roligt att umgås med familjen och vi har en hel del vänner kvar där nere sen tiden i Lund.

Fångade råttor före morgonbönen

Karl Fredga fyller 75 och kan se tillbaka på ett liv rikt på små djur som många helst låter bli att ta i. Han är pensionerad professor men har ändå, bland annat, jagat lämmel på Nordpolen.