Trettioårskrisen hade hon i höstas, kände ”är det här allt jag har gjort?” Nu känns det annorlunda, bra och speciellt, och det hade hon inte väntat sig. Mycket har hon redan gjort så utifrån kan höstkrisen verka obefogad. Katarina Winter är sociolog och det har känts rätt ända från början, säger hon. Hon är född i Uppsala och bodde de första åtta åren i Svartbäcken, gick i musikklass på Domarringen och Tunabergsskolan, sedan på Skrapan. Direkt efter gymnasiet blev det ett år i London där hon ”som alla andra” försörjde sig genom kaféjobb. När hon kom hem flyttade hon till Stockholm och jobbade på kafé och som personlig assistent. I Stockholm har hon bott sedan dess, bortsett från en avstickare till Vetlanda där hon påbörjade en journalistutbildning.
– Jag har alltid trott att jag skulle bli journalist, som pappa och farfar. Men som sociolog får jag också gräva runt i samhället och det är det som alltid har intresserat mig.
Efter studier i sociologi och genusvetenskap hamnade Katarina på Sorad. Katarina arbetar tillsammans med Alexandra Bogren med att undersöka relationen mellan politik, media och forskning.
– Det är viktigt att komma ihåg att ingen är objektiv, särskilt inte forskningen. Det gäller att vara självkritisk och se sin egen position. När du forskar, skriver eller pratar om något finns det alltid annat du väljer bort, vilket i förlängningen har betydelse för vad som är möjligt att forska, skriva eller prata om i framtiden. Själv är jag till exempel jätteintresserad av betydelsen av kön och kropp i samhället.
I projektet undersöks hur biomedicinsk forskning beskrivs i medierna (SvD, DN, Aftonbladet och Expressen) och vilken bild av till exempel begreppet hälsa som läsarna får.
– Intressant är att se hur man som läsare använder sig av de begrepp som media använder och vilken betydelse det får i förklaringar av till exempel hur kroppen fungerar.
När jag frågar Katarina om hennes familj så är ÖFA-kollektivet en självklar del i den. Det är ett feministiskt nätverk som bildades 2004 som en samtalsgrupp som träffades både hemma hos varandra och på nätet eftersom alla medlemmar inte bodde i Sverige.
– Vi ville ha en samlad form för att prata om samhälle, politik och det privata.
Många av medlemmarna kände Katarina sedan tidigare från Uppsala och flera jobbar med konstnärliga yrken som skådespelare, dansare, koreograf, fotograf och musiker medan andra är verksamma inom samhällsvetenskap och politik, som sjuksköterska, sömmerska och lärare eller med olika typer av skrivande. 2006 bestämde de sig för att göra något av alla diskussioner. Det blev en föreställning, Var god tag plats! med premiär på Reginateatern i Uppsala 2006.
Sedan dess har det blivit flera produktioner i form av scenkonst, utställningar, workshops och fester, där Danceoke (som karaoke fast med dans) blivit ett återkommande inslag. Den senaste stora produktionen hette ÖFA: Dance och spelades på Stockholms stadsteater Skärholmen. I mars bär det i väg till Utrecht i Holland dit man bjudits in för att delta i Tweetaktfestivalen.
– Vår styrka är att vi jobbar just kollektivt, utan ledare. Genom att vi har olika yrkestillhörigheter och sätt att se på konst till exempel, tror jag att vi når något, kanske inte helt nytt men i alla fall viktigt och ovanligt. För mig personligen innebär det också att mitt arbete i nätverket hjälper mig i mitt arbete som sociolog och tvärtom, till exempel vad gäller öppenhet och analysförmåga.
– Numera ses vi nästan oftare i professionella sammanhang än vad vi gör privat även om det inte är två olika världar. Alla har mycket att göra så det blir lätt så, säger Katarina.
Hon menar att vänskapen är en stor del av arbetet inom ÖFA och i hennes liv.
– Det betyder allt. Livet är ganska hårt och svårt tycker jag och då kan man vara ganska glad att man har en sådan trygghet som jag har i ÖFA, både yrkesmässigt och vänskapsmässigt.