Albert Nylund kom hem för ett par veckor sedan. Vi sitter i det svala vardagsrummet. Där ute är värmen påtaglig. Familjens katt stryker sig mot mitt ben. Hon är tre år äldre än sjuttonåriga Albert.
– Jag bodde i ett backigt område, men lite vardagsmotion har man ju inte dött av, skrattar Albert.
De senaste tre veckorna Albert Nylund spenderat i England på en språkresa. Han har diagnosen celebral pares som påverkar rörelseförmågan, hans balans och gör att han har svårt att gå.
– Jag hade inte kunnat åka utan assistent om jag ska vara ärlig, säger han.
För att Albert skulle kunna åka på språkresan ansökte familjen om utökad assistanshos Uppsala kommuns biståndshandläggare. Albert, som i vanliga fall har en personlig assistent, blev beviljad utökad assistans och två assistenter följde med honom på Englandsresan.
– Som vi har förstått så är det här är den längsta resan som kommunen beviljat utökad assistans för, säger Alberts mamma Ingrid Dahlberg Nylund.
Då Albert tar sig fram med hjälp av rullator eller rullstol påverkas han mycket av hur framkomligheten ser ut. Under språkresan märkte han att det är väldigt stor skillnad på hur handikappanpassningen ser ut i Sverige och England.
– I England har handikapprörelsen hållit på längre och fått mycket större genomslag, säger han.
Albert berättar om låga trottoarkanter, om ramper på stadsbussarna som gör det lätt att ta sig av och på med rullstol och om hur barnvagnar får lämna företräde för rullstolar på bussen.
– Vi väntar bara på att han ska flytta dit nu, skojar Alberts pappa Per-Olov Nylund. Det är ju så bra där.
Albert bodde i Brixham hos en värdfamilj. Varje dag fick han skjuts av familjen till skolan för att efter skoldagens slut ta bussen tillbaka.
– Vi har haft mycket konversation i skolan så jag har blivit mer flytande i språket, säger Albert.
– Det är viktigt att ungdomar med funktionsnedsättningar får komma ut och göra saker, säger Ingrid.
Albert sätter sig på sin rullator för att gå ut i trädgården. Per-Olov står bakom honom. Han har råkat lämna sina skor mitt på hallmattan.
– Nu har jag ställt mina träskor i vägen, säger Per-Olov. Det var väl bra.
– Duktigt, säger Albert ironiskt.
Men han lyckas få rullatorns hjul förbi träskorna. Han vänder blicken mot sin assistent Axel Fors.
– Sen kan du få hjälpa mig upp här på gräset, säger Albert.
Under det stora parasollet i trädgården brukar familjen sitta och äta.
– Det är vårt sätt att få ut honom, att äta här, skrattar Ingrid. När han har kompisar här säger de bara att de vill bli lämnade ifred och spela dator.
– Vadå, vi är ju gamers, protesterar Albert.
– Man går väl inte ut om man inte har något att göra, säger Per-Olov. Jag kan känna igen hur jag själv var i den åldern.
Språk är det ena av Alberts två stora intressen. Det andra är flygplan. Inne i hans rum är hyllorna fyllda av modellflygplan i alla tänkbara storlekar och modeller.
– När jag räknade sist var det mellan sextio och sjuttio stycken, men sen har jag köpt några till. A man kan få hundra ton metall att flyga – det är häftig ingenjörskonst, säger Albert.
Han har inte alltid tyckt om flygplan och att flyga. Tvärt om, han var tidigare flygrädd. Men när han var 14 år bestämde han sig för att ta reda på så mycket som möjligt om flygplan för att bli av med sin rädsla.
– Det spårade ur och nu är jag jätteintresserad. Men det var ju inte meningen att jag skulle nörda ner mig, säger Albert och skrattar.
Ingrid står inne i datarummet.
– Jag får inte på den här, säger hon. Det får du nog ordna själv.
Albert sjunger lite för sig själv när han tar sig fram till datorn. Han har filmat flygplan på olika flygplatser. Han ska visa ett videoklipp.
Skärmen slås på. Bakgrundsbilden är ett fotografi av ett flygplan. Bilden har han själv har tagit i Köpenhamn förra året.
– Det är en 737-800, säger han. Den har winglets som förbättrar eurodynamiken och räckvidden.