Lika målmedveten som han är i vattnet, med cyklop, snorkel och väl använda simfötter, lika trygg är hans underfundiga humor och självironi. Harry Alopaeus refererar med finlandssvenskt språkbruk till sig själv som "man" och säger till exempel "man är ännu på denna vägen", som kommentar till det faktum att han dykt i 54 år och fortsätter "ta sig vatten över huvudet".
Motionssimningen i Aspenbadet, minst fem och gärna sex dagar i veckan är en viktig del av hans vattenli och för att hålla konditionen uppe. Dykningen efter vrak och det marinarkeologiska arbetet i öppet vatten tänker han inte heller sluta med.
– Jag ska fortsätta bygga modeller och dyka åtminstone till 80-årsdagen, försäkrar han och låter sig inte avskräckas av dålig sikt och kyla under ytan. Där kan det kännas som om "någon slänger stora isbitar på ryggen", som han sa i ett reportage om sitt modellbygge och vrakletningen för några år sedan.
I den behagliga fuktvärmen intill simbassängen ger han en djupare beskrivning av det ensamma arbetet på djupet, som kräver en sköldpaddas tålamod, bra utrustning och som han säger en smula frisk galenskap.
Att byta ut iskylan mot varmare vatten som i Röda havet har han som erfaren dykare naturligtvis provat, men det lockar inte heller till att byta vatten mer konstant. Han berättar om sitt deltagande i ett filmprojekt, där han anlitats för sin rutin att vistas i och hantera kamerautrustning under ytan. Behagligt, men den närmare granskningen av filmbilderna avskräckte.
– Där hade jag legat med flegmatiska men dödligt giftiga fiskar på nära håll ...
Om motionssimning är jubilarens hälsobefrämjande intresse, så är marinarkeologi både yrke och passion som varat nästan lika länge som dykningen. Drivkraften är att komma igenom det han beskriver som den marina arkeologins tre faser, att hitta ett vrak och dokumentera det, därefter göra en rekonstruktion och slutligen försöka förstå helheten med vrakets egenskaper, användningssätt, människorna som fanns ombord, hur deras tid och samhälle såg ut, hur farkosterna utvecklades och varför.
– Arkeologer och marinarkeologer gör samma sak. Den enda skillnaden är att marinarkeologer har tjockare regnkappa.
För den marina arkeologen är vraktolkningen den stora utmaningen.
– Det finns ju ingen annan dokumentation, säger han och förklarar att det är vraken i sig själva som ger viktiga pusselbitar till att få bilder av och förstå tiderna de färdades i.
Harry Alopaeus återkommer till vikten av att arbetet utförs på vetenskaplig grund, att teorier ska prövas till hållbarhet, eller förkastas om de inte stämmer och att han som vrakforskare därför måste vara beredd att ständigt ompröva sina upptäckter. Han jämför med kriminalteknikernas sätt att arbeta och med deras krav på beviskedjor utan svaga länkar. En annan jämförelse gör han med Erich von Däniken, som fick stor uppmärksamhet för sina böcker om märkliga spår på jorden, som han påstod var tecken på utomjordiska besök och svar på flera andra olösta mänskliga gåtor.
– Visst var det bra berättelser, men inte var de sanna, konstaterar Harry Alopaeus.
För att hjälpa kommande kollegor arbetar han vid sidan om eget vrakarbete med något som ska bli en grundlig fälthandbok i marinarkeologi. Med den vill han överföra sin samlade erfarenheter, från metoder i det praktiska arbetet till objektivt och vetenskapligt förhållningssätt. Själv fortsätter han att lära och talar om marinarkeologi som ett livslångt lärande:
– Man brukar säga att en marinarkeolog är färdigutbildad först när prästen kastar sand på hans kista.