Gunnel Järlesjö blir som pensionär en fri människa. Så uttrycker hon det. I 40 år har hon arbetat som psykolog, de senaste 25 åren har hon varit verksam som psykoterapeut.
– Det är svårt att föreställa sig ett liv utan arbete. Det blir ju en helt annan tillvaro, men jag känner att det är rätt beslut. Jag vill ha mitt eget liv nu.
Som psykoterapeut har man långvariga engagemang och Gunnel säger att det kräver mer än man kan föreställa sig. Det blir aldrig rutin. Hon beskriver sig själv som en person som engagerar sig mycket i de människor hon arbetar med. Det ger mycket tillbaka men det tar också mycket kraft.
När hon tog studenten 1968 var det en lång utbildning som ledde till ett intressant, kvalificerat yrke med god lön hon sökte efter.
Det var självklart att se till att man kunde försörja sig själv, det hade hon fått med sig hemifrån. Att hon funderade mycket över sig själv och sin bakgrund fanns också med i yrkesvalet.
Hennes mamma hade brutit upp från sitt äktenskap och flyttat från Hamrånge norr om Gävle hem till Gotland där hon var född, tagit med sig sina tre döttrar och skaffat jobb som kokerska på folkhögskolan i Hemse.
Stark och med stor integritet, ett föredöme för barn och barnbarn, så beskriver Gunnel sin mamma Greta, som på 50- och 60-talet slet hårt som ensamstående mamma i en tid när det inte var så vanligt.
Gunnel var sex år när hon flyttade till Gotland. När hon var sexton år flyttade hon från Hemse in till Visby för att gå gymnasiet där. En av hennes systrar bodde i Uppsala så när Gunnel kom in på psykologutbildningen här blev det ganska självklart att flytta hit.
– Jag var besviken på utbildningen i flera år. Den var så oerhört akademisk och forskningsinriktad. Det var först när jag kom ut på praktik som jag kände att det började handla om det som intresserade mig. De sista åren var bättre, då hade utbildningen börjat moderniseras lite och det vi läste var intressant, var mera kliniskt inriktat.
De första åren som färdig psykolog arbetade Gunnel Järlesjö med gruppterapi på Uppsala gruppcentrum på Sturegatan.
Parallellt gick hon en gruppterapeututbildning. Det fanns inte så många psykologjobb då i början av 70-talet så Gunnel pendlade bland annat till Sala och Falun för arbete inom barn- och vuxenpsykiatrin.
Hon har också arbetat inom skolan och mycket med individualterapi, alltid psykodynamiskt. De senaste 14 åren har hon arbetat med utsatta ungdomar.
– Det har alltid varit mycket ideologiska strider på Psykologiska institutionen. Det var tufft att vara psykodynamiker då och det är tufft nu. Beteendeterapin har alltid dominerat. Kbt åt folket! De ropen har hörts länge nu.
Gunnel Järlesjö anser att man ibland överdriver skiljelinjerna. Att det handlar mer om vem man är som terapeut än om vilken metod man använder. Men hon kan också tycka att de kognitiva beteendeterapeuterna ibland försöker lansera begrepp som funnits länge inom det psykodynamiska arbetssättet som nya och göra dem till sina egna.
– Jag är inte bokstavstroende, det handlar inte bara om en metod. Min erfarenhet är att det psykodynamiska förhållningssättet är verksamt. Men personen är alltid viktigare än metoden. Jag tror på det personliga mötet. Varje människa är unik, inte bara en diagnos. Vi psykodynamiker är kanske ett utdöende släkte. Men jag tror att vinden vänder snart.
Ett liv utan arbete väntar. Hur vill du att det ska se ut? Vad är viktigt?
– Att verkligen försöka göra det som är viktigt för en själv. Kan jag välja så ska jag göra det. Jag har valt att gå i pension nu. Några tusenlappar mer i månaden är inte viktigt. Jag har inte så stora anspråk. Jag har varit plikttrogen och arbetssam, uppfyllt det med råge.
– Nu vill jag leva mindre kravfyllt, låta tiden flyta lite mer och se vad som händer. Jag vill ha mera tid för mitt eget liv och mina egna relationer.