Ett liv vikt åt medmänniskorna

Själv växte hon upp i en fattig konstnärsfamilj i Vaksala utanför Uppsala och bestämde sig tidigt för att se till att hennes liv blev tryggare än föräldrarnas.
Nu sitter hon utanför Gräsös äldsta hus och ser tillbaka på ett innehållsrikt liv. Det vackra båtmanstorpet byggdes i början av 1700-talet och 1947 fick Margaretas pappa köpa det för en tusenlapp.

Från barndomsåren har Margareta fått med sig glada minnen, frihet och kärlek till naturen. Hon sprang runt bland gårdarna och lekte, men att ta hem kompisar var svårare eftersom pappa hade sin ateljé hemma och dessutom lite klena nerver.
Margareta fick inte syskon förrän hon var åtta år.
- Det har präglat mig. Jag fick följa med mina föräldrar på utställningar, konserter och på krogen. Jag var nog Uppsalas mest krogvana barn. Min pappa, Jonas Lindkvist, var konstnär och de träffades alltid på "Gästis".
Margaretas mamma var hemmafru och sörjde att hon aldrig fick någon utbildning utöver den sexåriga folkskolan.
- Därför var hon noga med att se till att jag och min syster fick gå i skolan. Efter folkskolan sökte jag till läroverket, Magdeburg. Skolgången kostade pengar och vi fick vända på varje krona men jag fick alltid smörgåsar och riktig choklad med mig till skolan.

Margareta trivdes i skolan, men strulade en del under tonåren. Det fanns så mycket annat utöver skolarbetet som lockade, bland annat konståkning, missionskyrkans juniorgrupp och IOGT:s musikverksamhet. Hon svor nykterhetseden redan som tioåring. Sista året på gymnasiet fick Margareta bo i ett hyresrum i stan. Under den här tiden träffade hon sin blivande man, Lars Lindmark.
- Vi planerade vår framtid tillsammans och jag bestämde mig för att satsa på socialt arbete.
Utbildningen ledde till ett vikariat på barnavårdsnämnden i Uppsala. Margareta upprördes över hur tufft ensamstående mammor hade det och lade fram flera förslag på hur man skulle kunna underlätta för dom, men cheferna svarade oftast att barnens far borde kunna försörja mor och barn.

Lars Lindmark var jurist. De gifte sig 1947 och när Margareta var gravid med deras första barn två år senare flyttade paret till Stockholm.
- Vi tummade på att inte blir kvar länge i Stockholm. Det blev 39 år.
Margareta har arbetat större delen av sitt liv.
- Jag var hemma i sammanlagt åtta år men när lagen om särbeskattning kom 1971 lönade det sig att jag jobbade igen och jag fick tjänst som kurator.
Det var ett tufft jobb och hon mötte många barn vars föräldrar hade missbruksproblem.
1987 gick Margareta i pension och paret Lindmark flyttade äntligen tillbaka till Uppsala. Fem år senare avled Margaretas man hastigt, och hennes liv förändrades radikalt.
- Det är ensamt, jag tycker fortfarande inte alls om att äta ensam. Men det finns mycket att göra som pensionär, man hinner helt enkelt inte med allting.

Listan över föreningar som hon har engagerat sig i är lång. Dessutom har hon läst bland annat konsthistoria på pensionärsuniversitetet och tycker om att resa och delta i sammankomster där man får lyssna på föredrag.
Margareta är tacksam över sitt liv och över att hon fortfarande kan köra bil och plocka smultron. Och att sonen och barnbarnet som seglat Gräsö runt under natten äntligen kommer välbehållna in genom dörren.

Ett liv vikt åt medmänniskorna

Margareta Lindmark har ägnat sitt liv åt socialt arbete. Hon har sett missbruk, prostitution och fattigdom på nära håll.